Untitled

otto: Ditt liv har nu inte varit så långt ännu...
Ida: De håller! Jag har prövat de mot alla upptänkliga scenarion
och resultaten är de samma. Vi måste uppnå kritiskt temperatur
innan massan stabiliserar sig och går tillbaka. När reaktorn
väl är självgående kommer den att förse oss med outtömliga
mängder energi. Och jag har valt att inte publicera mitt mate-
rial eftersom det är för känsligt för att komma ut ännu.
otto: Du vet ändå att ingen tar dig på större allvar, jag begriper
inte varför de anställde dig som min partner ändå. Du sak-
nar fullständigt översikt och distans till det du själv gör.
Ida: Och det ska komma från dig! Mannen so skällde ut en hel
forskarkår när han var 0. Jag tog jobbet för jag trodde det
skulle vara spännande att arbeta med dig men du har blivit
lika stel som alla dem du avskydde tidigare.
otto: Jag hade rätt då och jag har rätt nu.
Ida: JAG har rätt nu! Och jag tänker bevisa det.
80
Ida börjar sätta igång reaktorn igen, men hinner inte längre än
de första stegen när dörren öppnas och Amanda stiger in. Otto
viftar viftar avvärjande mot dörren utan att titta.
otto: Inte nu, vi är upptagna.
amanda: Jag är rädd att jag måste be er avlägsna er från kontrollerna.
De båda forskarna reagerar på den främmande rösten och tittar
upp. De noterar k-pisten i Amandas händer som siktar stadigt
mot dem.