Untitled

“Vad är det för uppgift ni har gett henne?”
“De skulle skriva en uppsats på fem sidor om valfritt ämne…”
“Ni kanske borde ge dem lite striktare linjer!”
Hennes lärare ignorerade uttalandet och ställde samma fråga
han ställt från början.
“Hon har alltid trivts med att vara ensam,” sa hennes mamma
halvt motvilligt efter en stunds tystnad. “Vi… Vi känner knappt vår
egen dotter!”
“Ibland tittar hon konstigt på oss”, tillade hennes pappa. “Vi har
slutat försöka förstå.”
”De diskuterade en liten stund utan att riktigt komma fram till
något”, skrev Lina där hon fortfarande stod bakom skåpen.
“Det är nog bara en tonårsgrej”, sa hennes mamma slutligen.
“Ni borde inte ta henne till en psykolog då?“ föreslog läraren.
“Uppsatsen är ju så...”
“Nej, det tror vi inte”, sa Gun. “Vi har diskuterat det förut men…”
“Det är nog bara en tonårsgrej” upprepade Glen avrundande.
“Hon får Väl Godkänd för uppsatsen förresten. Den är välskriven
men själva ämnet tar tyvärr ner den.” sa läraren som i förbigående.
Lina hörde hur stolar skrapade mot golv och hur de artigt sa hejdå
till varandra. Sedan gick hennes föräldrar skyndsamt därifrån
och hon uppfattade svagt att de fortfarande pratade om henne. Så
fånigt av dem, tänkte hon och fortsatte att anteckna en stund till.
När hon kände sig klar gick hon ut till cykeln och tog sig hem i
maklig takt. Hon hörde hur några korpar kraxade någonstans långt
borta och log vid det välbekanta ljudet.
Ljudet av biltutor fick Lina att vakna till. Hon ruskade på sig, hoppade
kvickt på cykeln och trampade sig snabbt fram över övergångsstället.
Hon var sen till jobbet nu. Varför hon börjat tänka på sina
föräldrar visste hon inte. Det var längesedan hon hade sänt dem
ens en tanke. Huvudvärken reflekterade hon inte så mycket över
längre, hon hade redan vant sig vid den. Hon började nynna på en
melodi för att bli av med tankarna på sina föräldrar och stirrade
stint framför sig när hon cyklade förbi en grupp tonåringar som
tycktes syna henne uppifrån och ner.
9