Untitled

Vindens tjutande var högre nu och hennes hjärta dunkade hastigare
och hastigare i hennes bröst. Det lät hemskt, hon ville därifrån.
Direkt. När hon vände på sig såg hon henne. Ami. Eller snarare vad
som var kvar av Ami. Amis själ. Bakom Amis glasögon kunde Takara
se att hennes mörkbruna ögon fortfarande var fulla av kunskap.
Bitar av hennes svarta hår fastnade likadant bakom glasögonen.
Båda blev lika rörda av återseendet att det började rinna tårar som
var lika kristallklara och fyllda med sorg.
”Takara, gå din väg, snälla. Innan hon märker dig! Snälla. Dö inte
som mig. Lev. Spring din väg!” kom Amis röst, tyst, nästan som en
viskning och bakom Ami började hundratals skepnader ta form,
alla grät och jämrade sig.
Det hade inte varit vinden. Det var inte vinden hon hade hört jämra
sig. Takara fylldes av panik, och började springa mot dörren. Men
istället för att komma fram till dörren sprang hon in i något osynligt.
Det första hon såg var att skepnaden hade långt hår och var
ursinnig. Snart kunde hon urskilja mer av spöket. Takara blev så
förskräckt att hon bara kunde skrika tills stämbanden nästan brast.
Det var Takara själv som stod framför henne. Trodde hon i alla fall.
Det såg ut som om hon stod framför en spegel. Det som skilde dem
åt var att ”spegelbilden” utstrålade ren ondska medans Takara endast
kunde känna ren skräck för vad hon stod inför.
Hon försökte desperat att öppna dörren, hon ryckte och slog allt
vad hon orkade.
”Acwelan!” Jämrade sig andarna olyckligt innan de ändrade sig
då spöket framför Takara blängde på dem.” Acwellan! Inte mer!
Inte mer.”
Hon förstod inte. Vad menade de? Hon kände blodet stelna. Ju
närmre vålnaden som nästan verkade vara henne själv kom så kändes
det som blodet blev till is. Hjärtat dunkade så hårt och fort det
kunde för att hålla henne vid liv. En spökhand gick rakt igenom
henne och rörde vid hjärtat. Det var outgrundligt kallt.
Ondskan formligen lyste om anden hon hade framför sig, dess
leende skrämde nästan vettet ur Takara. Därefter inget. Hon kände
8