Untitled

Dikten vilas som en sjukdom, smärttecken måste gnuggas ur pappret.
I sömnrycken sträcks armarna långa.
Jag ser det som ett tecken, när jag vaknar med armarna utsträckta,
och med ett värkande muskelminne, flammande röd under huden.
Det var en törst kallare än vattnet.
havet fosforescerar: kallt ljus genomskimrande i örngotten,
så vita att de nästan lyser svalan,
drömmarna under kudden. Skummet om munnen torkas bort,
alldeles sedan hon såg en glasharmonika blänka
i en sjö på sundets botten.
”Jag kan inga andra sånger”. Sucken låter som ett ord som inte orkar ut. Händerna trevar
efter tecknet att skönja och lyfta, som om språket bara är ett annat synorgan. Jag kupar
handflatan till en ögonglob att greppa de tyngsta orden.
Du mimar en sång med slutna ögon,
en blindskrift som inte går att gnugga bort.
9