Untitled

att skynda ner mot avgrunden. Jag föll inte förrän vi hade sjunkit
länge, som att jag flöt i en ocean och märkte att jag inte kunde
simma samtidigt som jag också märkte att det var som djupast. Så
fölls det. Dekadans var inte till hjälp när jag hade rest mig men
hon stod där, flinandes sitt hånleende. Det var nu upp till mig att
klättra, vandra, söka, simma, växa, vad fan jag ska likna det vid. Jag
skulle hitta tillbaka till den där vägen jag lämnat tillsammans med
henne, till det där livet jag levde innan jag lockades ut i skogen av
skogsrået Dekadans. Om skogen var en stad skulle hon vara den
mest vinstgivande horan. Och jag hade varit hennes hallick. Nu var
det inte så, jag var på väg tillbaka till livet och hon hade gett sig fan
på att följa med.
Ja, vårt romantiska förhållande hade blivit det där hemska äktenskapet
som båda vantrivs i, men som båda investerat för mycket
i för att låta det kastas bort. Äktenskapet som är så beklämmande
för alla bekanta till paret för att det lyser igenom hur dåligt det
egentligen är. Men inte är vi vid vägen än. Jag trodde vi var där en
gång och jag tog ut skilsmässan, bestämde att vi aldrig mer skulle
prata med varandra, vände om och gick. Det tycks som att vad jag
trodde var vägen som livet bärs fram på i själva verket var stigen
som trampas upp av dem som håller sig vid sidan om samhället och
jag landade ensam hos pundare och småtjuvar. Dekadans var dock
villig att ta mig i sin famn igen och jag har många gånger sedan
dess sökt trygghet hos henne. Älskarinna blev det av henne, ibland
hemlig. Lång väg att vandra utan motivation från Dekadans och
utan tro på mig själv. Att supa sig full är ingen belöning på vägen
utan ett steg tillbaka.
88