Untitled

ynkor kring ögonen och en aning slappare hållning. Nu när Lina
kom hem med en ny lapp från en lärare, fem år efter den första,
ryckte Gun till och stirrade lätt förtvivlat på kuvertet som såg noga
förseglat ut.
“Jag tror det var till pappa också”, var allt Lina sa innan hon
sprang upp till sitt rum. Väl inne i det la hon först ut lite fågelmat
utanför fönstret, sedan tömde hon ut innehållet från sin väska på
sängen, en procedur hon gjorde varje dag och letade snabbt fram
ett block märkt “Observeringar”. Med raska steg gick hon fram till
sin bokhylla och tog ut en av fem pärmar som också var märkta
med ordet “Observeringar”. Sedan öppnade hon sitt block, rev ut
en fullskriven sida och satte snabbt in den längs bak i pärmen. Hon
skummade igenom texten och nickade ibland på grund av något
hon skrivit. Det hon planerade att fylla alla sina pärmar med var
anteckningar hon gjort sedan en tid tillbaka. De innehöll tankar
om varför man borde undvika all mänsklig kontakt förutom den
absolut nödvändiga, teorier om varför ensamheten är det enda
rätta tillståndet och beskrivningar av situationer där människor var
inblandade som hon observerade, vilket titlarna angav. Antagligen
skulle hon fortsätta föra sina anteckningar då hon fann det både intressant
och underhållande. En av de fem pärmarna är snart fyllda
och, tänkte hon, jag har ändå bara gjort det här i ett halvår! Snart
skulle hon få börja med den andra. Ett plötsligt ljud utanför fönstret
fick henne att rycka till en aning, men sen upptäckte hon att
det bara var några korpar som satt utanför hennes fönster och åt
av maten hon gett dem. De flaxade lite mot henne som i tack. Hon
log mot dem.
”Jag förstår inte varför ni är så ogillade”, sa hon högt.
Precis när hon hade satt sig ner för att plikttroget göra sina läxor
hörde hon ett vrål från nedervåningen. Det var hennes pappa som
antagligen hade läst lappen. Hon förstod att det gällde en uppsats
hon skrivit och antog att de skulle gå på möte om henne igen, vilket
hon såg som ett perfekt tillfälle att observera ännu en ny situation.
“Lina, det är maat!” ropade hennes pappa efter en liten stund. Även
den här gången sa ingen av dem ett ord om lappen de fått ta emot.
Efter middagen erbjöd Lina sig att diska, vilket hennes föräldrar för-
90