Untitled

Med försiktiga rörelser prövade han att ta några steg framåt och
sedan att böja på knäna och ryggen. Det gjorde ont men det gick.
Andra människor däremot jämrade och vred på sig och verkade
mer skadade än honom. Vissa låg fortfarande på golvet och höll på
att ta sig upp, andra sprang omkring och verkade försöka få ordning
på alltihop men var bara ivägen och gjorde allting värre. Han
ville skrika att de var tvungna att höra upp, att det fanns viktigare
saker att tänka på, men det kom inget ljud när han försökte och
han blev stående stum och paralyserad mitt i röran av människor.
Tåget passerar ett villaområde och sedan mer snötäckt granskog.
Har han slumrat till? Tiden tycks ha runnit iväg för det är dunklare
ute nu. Det blir så snabbt mörkt här på vintern, tänker han och
sluter ögonen igen. Han har aldrig gillat den här årstiden. Både
mörkret och kylan skrämmer honom. Med ena handen för han
fingertopparna genom håret och känner doften av kaffe från sätet
framför sig. Det är länge sedan han druckit något nu, kanske är
det dags för en kopp. Han går fram till tågets cafévagn och med
kaffet och en bit chokladkaka i handen är han strax tillbaka vid sin
plats vid fönstret. Det har börjat snöa utanför, vilket gör den varma
drycken ännu mera njutbar. Han kan se sitt eget ansikte speglas
svagt i glaset, om han kisar kan det vara ett kvinnoansikte som ler
tillbaks mot honom. Saras ansikte var brunbränt. Han undrar vad
hon haft för sig i alla år, om hon lyckats hålla livet på avstånd eller
om hon åldrats som han gjort. Han ser henne med valpen i knäet,
det är en annan hund nu givetvis, men ändå densamme. Kommer
alltid vara densamme.
Medan kaffet som svalnar i muggen framför honom och med
snöflingorna fallande där ute ser han sig själv sådan han en gång
var, innan vintrarna blev mörka och tiden förvandlades till något
mätbart.
På sina smala pojkben hade han gått bort till en man som satt på
huk framför en liten flicka och frågat vad som hänt, varför hade
de stannat? Mannen svarade att han inte visste men att han skulle
tala om det så fort han hörde något. Han lät sig inte lugnas av detta
svar, och tanken på Sara som behövde, ja till och med var beroende
av, hans hjälp motiverade honom att inte fokusera på smärtan som