Untitled

detsamma. Hennes hy var brunbränd och alldeles bestämt sommarfräknig
och hon hade en ljusgul klänning på sig, ljusgul med
ett vitt skärp. Håret var vilt och lockigt, rågblont och solblekt.
Men sedan, som om någon sopat bort alla spår av minnen inom
honom, kan han inte komma ihåg något mer. Inga bilder, inga dofter,
inga ljud. Jo förresten, det finns ett ljud han minns och som
tränger igenom allt det andra.
Rösten som ropade hennes namn från ingenstans – Sara!
Det kom från en plats bakom honom så han kunde inte se vem
rösten tillhörde, men det var en mansstämma. En ung röst, antagligen
runt samma ålder som Sara själv. Han fäste ingen större vikt vid
rösten och vem den tillhörde, det som betydde något var namnet
som ropats.
Nu klingar det som istappar inom honom.
Efter det minns han ingenting och han kan inte erinra sig vad
som sedan skett. Det enda han med säkerhet kommer ihåg är just
den här platsen – en tågstation någonstans i Sverige, och Sara med
hundvalpen och armar som lyftes mot honom.
Nu sitter han återigen på ett tåg, han har tagit plats närmast
fönstret för att kunna titta ut. Han vill se det förbifarande landskapet,
husen som dras ut och blir suddiga av farten, de isbelagda
sjöarna, skogen. Över trettio år har gått sedan den där sommaren,
han ser klockan och det röda stationshuset på nytt. Som en uppenbarelse
från en tid han inte längre är förtrogen med kan han ändå
känna igen sig i den pojke han en gång var, fastän han vet att det är
annorlunda nu. Utan att förstå varför känner han sig också illa till
mods, det är något med minnet av Sara som får honom att vilja resa
sig upp och kliva av.
Han hade varit tolv år den där sommaren för så länge sedan,
hon hade varit äldre, runt tjugofem gissar han på. Under flera år
efter mötet med Sara föreställde han sig själv tillsammans med
henne, hur hon dök upp i hans hem, med den gula klänningen
och hunden i famnen och hur hon skrattade när hon såg honom.
Tillsammans åt de körsbär i trädgården och spottade ut kärnorna
som regnade ner likt hagelkorn över gräset. Körsbärshagel. Sedan
fick hon sitta bak på hans cykel när han trampade iväg till sjön