Untitled

liten stuga långt inne i en enslig skog var ordnad och även en cykel
med kärra för resan. Där skulle hon få plats med allt hon behövde.
Mycket hade hon redan varit i väg med. Det tog henne tre timmar
att cykla dit med fullastad cykel efter att ha åkt tåg i två, men hon
var envis nog för att ta sig fram och tillbaka under loppet av en dag.
Det var inte meningen att någon skulle se vart hon tog vägen och
bad därför inte om hjälp. Fast vem skulle hon fråga? Hon kände
ingen och det var inte många som fäste blicken på henne en längre
stund. I alla år hade det känts som om hon varit lite otydlig i kanterna
för sin omgivning förutom för de som var släkt med eller de
som rörde vid henne. Bara en klapp på axeln eller en kram gjorde
henne mer närvarande. Ögonkontakt var något som också fångade
upp henne.
Dagen för loppmarknaden sminkade sig Lina för ovanlighetens
skull. Hon klev upp tidigt och ordnade på bästa sätt med bord och
saker som en spegel, vaser i olika färger och former, tavlor, porslin
och mycket mera. Redan vid tio var det över dussintalet personer
där. Många av dem hittade snabbt saker de kunde tänka sig att
köpa, däremot var det svårare att hitta försäljerskan. Genom åren
hade hon lärt sig att göra sig mindre än hon var och omärkligt smyga
omkring med sin penna och block i handen för att anteckna allt
hon såg. Nu, där hon stod bakom borden var hon ihopsjunken på
sitt vanliga vis med en studerande, avståndstagande blick på människorna
som girigt tog på hennes saker. Hon såg inte direkt ut att
vilja ha kontakt med någon men sminket gjorde henne i alla fall lite
lättare att lägga märke till.
“Lina? Är det du?”
En kvinna som liknade någon hon en gång kallat mamma stod
framför henne. Hennes proppfulla famn med böcker, en vas och
andra saker gjorde att hon inte kunde sträcka sig fram över bordet
för att stryka sin dotter på armen som hon annars hade önskat.
Kvinnan hade ett utryck av förvåning blandat med oro och glädje i
sitt ansikte. Lina bara tittade på henne.
“Hur mår du? Vad gör du? Jag har inte sett dig på så länge. Vi har
varit så oroliga för dig, jag och pappa!”
9