Untitled

”Nejnejnej!” ursäktade sig Menviir skyndsamt. ”Aldrig, det svär
jag på vid min mors grav.”
”Bra, för jag hatar när folk påstår att jag är dum.”
”Så då är vi överrens då?”
”Klart vi är. Jag har rätt och är inte dum.”
”Just så, för det var det vi diskuterade.”
”Vet jag väl, sluta vara så korkad. Ibland tror jag att din mamma
tappade dig lite,” en plötslig erinran fick henne att tappa tråden.
”Förlåt, det var inte meningen. Jag är ledsen för din mammas skull.
Men jag tror inte hon skulle gilla att du svor.”
”Min mamma? Vad har det med hen- åh, ja, javisst. Nej det är
klart, uselt av mig.” han såg så ångerfull ut där han satt att Vildfågel
nästan reste sig upp för att ge honom en kram. Men bara nästan.
Fast reste sig gjorde hon i alla fall. Det krävde sin ansträngning.
Förmodligen skulle det gått lättare om golvet velat vara stilla. På
ostadiga ben tömde hon det sista av ölen.
”Nu ska jag sova. Imorgon-” längre kom hon inte innan golvet beslöt
sig för att byta plats med taket och mötte hennes huvud på vägen.
De båda männen satt lugnt och observerade när Vildfågel dråsade
i backen.
”Det där såg ut att göra ont.” kommenterade Menviir. Bearsk
grymtade något som kunde betytt allt ifrån ja till att apelsiner var
den bästa frukt han ätit. Siaren fortsatte: ”Tror du hon kommer
ihåg något imorgon?”
Bearsk kliade sig under hakan. ”Svårt att säga, hon verkade
rätt intresserad av att genomföra den där underliga planen hon
sammanfogat.”
”Den är inte så tokig ändå när man tänker efter.”
”Du menar förutom att vi måste tillintetgöra en besvärjare vars
krafter är kapabla av att snärja de mest potenta av underjordarnas
invånare? Vilket i sin tur skulle innebära att vi tvivelsutan tvingas
handskas med multipla av de där, vad var det de hette, kendal krag?
Grendel?”
”Kemel D’rag.”
”Så var det ja, ursäkta min saktfärdighet i demonologins
sakkunskaper.”
7