Untitled

försvinna, det kändes bara som att hon behövde lämna alla andra
bakom sig. De sa henne ändå ingenting. Däremot var det där hennes
eget problem låg, för hon tyckte själv att alla borde säga vad de
kände och tyckte istället för att försöka visa med olika tecken. Att
hon själv inte kunde formulera vad det var hon höll på med, annat
än genom sitt förakt för flockdjurstendenserna de övriga människorna
som hon träffat på hade, tyckte hon var en brist i sig själv. Det
tog emot att säga till sin mamma att det var hon som var problemet,
hon och pappan, att allt var deras fel, att det var de som var grunden
till hennes avsmak. Hon ville inte känna så och visste inte ens
att det var så hon kände, för varje gång frön till dessa tankar dök
upp började hon bläddra i sina pärmar, skriva på något nytt eller
leka lite med Hugo.
“Hon borde fatta nu när hon har sett listan, eller hur?” hon kastade
ut frågan till sig själv. Hennes hund gnydde nyvaket till svar från
sovrummet. Lina ruskade på sig. Värken i huvudet började mola
igen. “Nu har jag klippt av alla band som finns. Det känns…”
Nästa morgon begav sig Lina iväg till tåget cyklande med flera påsar
på handtagen, en överfull ryggsäck på ryggen och en låda på
pakethållaren. Hugo sprang bredvid, så hon fick trampa sig fram
långsamt för att han inte skulle bli trött. Visserligen var packningen
så tung att hon inte hade orkat cykla fortare än han klarade av att
springa. Hennes cykelkorg var tom sånär som på en vattenflaska och
en filt. Om Hugo skulle bli allt för trött skulle han få sitta i den.
Prick klockan ett plingade det på dörren till hennes före detta lägenhet.
Föräldrarna bankade och ropade genom brevinkastet. De
ringde fastighetsskötaren. Det enda som fanns kvar i lägenheten
var en liten lapp med sex avbockade punkter. Redan någon vecka
senare flyttade en äldre dam in i lägenheten och därmed var hela
den affären avklarad.
Framme vid sin stuga lastade Lina snabbt av cykeln, tog med
sig Hugo in i stugan och lade sig sedan ner på sin nya säng,
blundade.
“Äntligen”, sa hon tyst för sig själv. “Äntligen är det klart.”
Efter en liten stund somnade hon och drömde om ensamhet på
98