Untitled

jag en gång lämnade, till förmån att få vandra vilse i skogen med
henne, söka mig bort i gemenskap och aldrig behöva vara ensam eller
ens själv. I gläntor och dungar i den skog som jag åter ska finna
livet i ser jag henne i olika skeden av mitt förflutna. Ibland stannar
jag upp och slår mig ner för att vila min anständiga sida och få en
smak av hennes ljuva bitterhet. Jag kvicknar till efter att ha njutit
livet på vårt gamla invanda sätt för länge.
För mycket av till och med det minsta, det är jargongen. Lättja är
lag. Vissa av Dekadans vanor har blivit mina och kommer alltid att
finnas hos mig. Jag kommer alltid brygga starkt kaffe och behöva
bita mig i läppen för att inte snusa dubbla prillor. Andra saker har
jag vant mig av med, jag röker inte tills paketet är slut längre och en
blick behöver inte bli till testosteron eller adrenalin. Det känns som
att jag kommer närmare till att uppskatta lugnet. Men tryggheten
i strävan vi hade tillsammans kändes som just ett lugn och det drar
i mig hela tiden. En gång fanns där också en ambition eller en vision,
vi sa till varandra att vi skulle köra tills vi dör. Strävan mot och
för att glömmas var det som drev oss.
Så vi drev länge omkring och jag letade efter ett definierande av
mig själv i förhållande till henne. Under vår relations varaktighet
hann hon demonstrera många metoder för att komma bort. Det
började så, med att hon lockade mig med skimrande ädelstenar av
ljuvt fördärv. Hon gick först och som ett skrämt litet barn strök jag
bakom hennes ben och trevade efter hennes hand, men jag följde
lydigt. Sen stod jag där, jämsides henne helt plötsligt som en äventyrslysten
ungdom som skulle lägga världen under sina fötter. Med
kärleken till Dekadans och med den kärleken besvarad fortsatte jag
8