Untitled

pat innanför skjortan, som brukade prata om ett enkelt äktenskap.
Han återkom som efter schema, med ett öga som fått betala hans
spelskulder och ett öga i snapsskåpet ovanför vårt köksbord – och
trots flaskan kunde mannen prata om sig själv utan att trilla över
nostalgi. Han kunde gå från brännskadade testiklar och dåligt samvete
till skånska järnvägen och fria viljan innan jag hunnit stänga
av radion och sätta mig ner. Jag tror att jag har lärt mig mycket av
honom, och jag hoppas att det inte växer.
Hon har röd klänning och röker billiga cigaretter när bakgården
avbryter mig. Dylans munspel tog aldrig slut och år senare sitter
hon kvar men med glasögon. Under stuprännorna har man satt
upp nät så att fåglarna inte ska komma till att tigga, och när jag
spottar snus och vänder sida i det jag skriver, har vinden hittat in
genom grindarna och hon drar håret bakom öronen. Jag blir irriterad
och vänder tillbaka i boken. Han fortsätter och servitören kommer
med notan. Efter krig finns bara symbolik, och notan. Dom
säjer att man inte kan skriva utan henne. Jag tittar mig runt axeln.
Nu har jag en röd klänning på mig när jag skriver, gatubelysning
står körd genom parkettgolvet när jag gör det hemma och gamla
hem sliter upp bakgården när jag gör det här. När så många sitter
i röd klänning måste man välja och vi är ett val som alla andra. Jag
kan också fortsätta. Jag kan också berätta, och det börjar med ett
citat; ”Jag dricker öl och blir avslagen”.
113