Untitled

Glen började läsa upp brevet.
88
Till Linas föräldrar
Jag skriver till er angående en viss oro jag känner för er
dotter Lina. Ni behöver inte oroa er gällande skolarbetet
för i det går det alldeles utmärkt. Det jag vill ta upp är vad
hon gör på rasterna. Lina har en tendens att gå iväg till
områden på skolgården där hon inte är synlig för de andra
barnen vilket gör att hon inte kan bli tillfrågad lika lätt
om hon vill vara med och leka. Jag upplever det inte som
att hon är retad, men hon är ändå inte med de andra. Jag
går ofta fram till henne och ber henne vara med de andra
och hon lyder till en början men glider sedan undan igen.
Vänligen kom till mig nu på onsdag klockan 7.00 för att
diskutera vad vi kan göra åt detta.
Jag vill än en gång uttrycka min oro för ert barn.
Med Vänlig Hälsning
Liselott Andersson.
“Herregud, det låter ännu värre när man får det uppläst för sig!”
“Ja… Men jag förstår inte. Hur har vi kunnat misslyckas så?” Linas
pappa lät trött, hon ville nästan trösta honom men ville samtidigt
höra mer innan hon avbröt dem. “…och nu måste vi gå på möte också.
Jag förstår varför de inte tar upp det här på kvartsamtalen…”
“Jag tror inte hon blir direkt mobbad” sa Gun. “Varför skulle hon
bli det? Lina är faktiskt söt. Särskilt med det röda håret uppsatt i
hästsvans! Munnen är kanske en aning för bred…”
“Ja jag vet inte vem hon har fått den av…”
“Inte av mig i alla fall. Måste vara från din mamma.”
“Dra inte in henne i det här nu, kära du.” Glens tonläge steg igen.
“Schy! Nej, förlåt mig. Det här är så jobbigt bara. Vi kallas till skolan
redan nu, innan hon knappt har hunnit börja känns det som.”
“Ja, jag vet älskling.”