Untitled

ade att det inte var något speciellt. Rädslan att berätta om den underliga
doften, Tempurmadrassen, som han på inrådan från någon
annan köpt, och hans privata hobby höll en hand för munnen.
I alla fall hade alla kläder kommit tillbaka, även de som varit på
mannen i skogen.
Odd avdammade lägenheten en akvarelldag och fick syn på sitt
skrala träd på vallmoängen, ynkligt och sprött darrande i hörnet
av ett skåp. Det liknade inget träd, men påminde om något annat.
Duken på staffliet hade samlat så mycket byggdamm att det
inte gick att jämföra de två bilderna. Även om det spretande trädet
inte var ett träd så var det inte fult för det. Odd lät tavlan hänga i
hallen.
Innan sömnen samma kväll såg han hur det monterats fasadstrålkastare
på byggarbetet utanför. Huset var nu lika högt som
sina grannar, glas var inmonterade i alla luckor och taket kunde
Odd skymta om han tryckte ansiktet på mot rutan. Arbetet med
huset hade skett under tystnad, utan borr, slag eller kranlyft, utan
publik.
Mitt i natten dunkade någon på dörren. Resignerat öppnade
Odd och utanför stod mannen från skogen.
“Vad vill du?”
“Mitt staffli? Har du det?”
Odd behövde bara vända sig om, lyfta staffliet från marken och
sträcka det ut genom dörrkarmen. Tavlan med mannens majestätiska
träd följde fastetsat med under dammet.
Klockan fem nästa dag larmade rop och lastbilar utanför. Genom
fönstret såg man byggarbetsmän klänga längs husfasaden i större
antal än någon gång tidigare. De var hundratals och de målade på
det nybyggda huset. Gryningsljuset slog deras skuggor mot väggen
där Odd var en av dem som blickade ut och skådade det myllrande
skådespelet. I sin dörr på väg till jobbet möttes han av mannen som
kommit i natten, som mött honom i skogen och sovit i hans säng.
Mannen tog till orda:
“Jag har försökt få tag på dig.”
“Okej.”
“Ja, du har aldrig varit inne när jag ringt på dörren. Jag har flyttat