Nationell godsanalys

med sitt karaktäristiska produktionsfokus, förändras för att minska det
tidsmässiga och geografiska flexibilitetsgapet, nämnt av Bukold (1996)
relativt landsvägstransporter Mer komplexa transportsystem kräver dessutom
ökat fokus på resursutnyttjande av vagnar, lastbärare och terminaler över
tiden.
Genom att kombinera skytteltågstänkandet med persontrafikens
”InterCitytrafik” erhålls ett transportsystem som benämns som
linjetrafikering. Tanken är att bygga upp transportkorridorer som trafikeras
med frekventa avgångar. Tågen gör kortare uppehåll på mellanliggande
terminaler för att lasta och lossa enhetslaster. På vissa ställen etableras
terminaler där tågen knyts samman och kan byta lastbärare med varandra. Det
medför marknadstäckning på såväl korta som långa avstånd.
Linjetrafikeringen kan jämföras med intercitytåg på persontrafiksidan. De
största skillnaderna mellan intercitytrafiken och linjetrafiken är för det första
att ett persontåg tidvis vara överlastat, dvs. ha stående passagerare utan
sittplats, men för godstrafiken behöver alla behållare behöver sin plats. För
det andra stiger behållarna ej av självmant och kommer ej själv till/från
terminal och slutligen har det transporterade godset en önskad hämtningstid
och leveranstid, men hur transporten sker eller olika väntetider i nätverket
spelar mindre roll.
Förutom förbättrad marknadstäckning innebär linjetrafikeringsprincipen att
järnvägens handikapp med en relativt hög relationsbunden skaldrift kan
minskas. Konsolidering av enheter på kortare, medellånga och långa
transportsträckor ökar möjligheterna till förbättrad transportfrekvens med
bibehållen produktivitet. Men jämför vi direktgående tåg och linjetåg kan vi
för det först konstatera att direkttågen blir snabbare under förutsättning att det
har samma medelhastighet under väg. Det innebär att ett linjebaserat
transportupplägg, under vissa förutsättningar, kan förbättra transportkvaliteten
i produktionsutbudet. Tidsåtgången på linjeterminalerna är avgörande för
konceptets konkurrenskraft,. Men under rätt förutsättningar är linjetågen
flexiblare och kan därigenom erbjudas i fler relationer och med fler avgångar.
Fler terminaler innebär dessutom minskade matartransportsträckor och
därmed minskad risk för matartransporter i ”fel riktning”.
Konceptet linjetrafikering är inte ny och i Sverige genomfördes ett försök att
implementera ett linjetrafikeringssystem under år 1998. Försöket som
dokumenterats och analyserats av Bärthel och Woxenius (2003, 2004) utgick
från ett företags logistikbehov. Att knyta fler kunder till systemet i en senare
implementeringsfas visade sig svårt, eftersom systemet var anpassat efter det
första företagets behov. Men baserat på en kunds behov bar sig systemet inte
ekonomiskt. Hypotesen är att ett motsvarande system måste etableras i en viss
skala och med ett visst antal baskunder som tillsammans genererar tillräcklig
volym i etableringsfasen. Det krävs en långsiktig en strategi där volymer,
A - 37