Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

I vedertagen forskningsmetodik ingår, att man gör en strikt avgränsning
av den frågeställning, som ska undersökas. Detta medför problem
när man studerar skolverksamheten. Dels är avgränsningarna svåra att
göra på ett meningsfullt sätt. Dels saknas det led, som tar ansvar för att
de begränsade forskningsresultaten sammanfogas och överförs till praktisk
tillämpning i skolarbetet.
Varje inlärningssituation utgör en kedja med många länkar, varav
läraren är en. När man ska undersöka effekten av olika varianter av
någon enskild länk, måste alla de övriga länkarna hållas konstanta. Men
de övriga länkarna är sällan konstanta. Därför kan man inte med säkerhet
säga, att ett gynnsamt utfall kan hänföras till just en variant av den
studerade länken. De frågeställningar, som på ett tillfredsställande sätt
går att avgränsa från inverkan från övriga länkar blir så begränsade, att
de vanligen inte leder till några användbara resultat för utvecklingen av
skolan.
Forskning om enstaka komponenter i undervisningen, som inte sätts
i relation till målen och övriga komponenter, är mindre meningsfull.
Studier av vilka aktiviteter och vilket material, som kan behövas i undervisningen
för att nå t ex attitydmål eller kreativitetsmål, kan däremot
vara meningsfulla. Men sådan forskning är svår att genomföra med krav
på vetenskaplig stringens. Därför är många forskare mindre benägna att
ägna sig åt sådan forskning. Men måste det inte vara bättre att genomföra
undersökningar om mera meningsfulla frågor med mindre vetenskaplig
stringens än undersökningar om mindre meningsfulla frågor
med mera vetenskaplig stringens? Att genom forskning försöka ta fram
vad som är absolut sant om inlärningssituationer är fruktlöst. Men studier,
som leder fram till logiska slutledningar om vilka alternativ, som
sannolikt är bäst, skulle kunna vara till stor nytta.
– 108 –