Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

mycket, det är svindyrt och vi har gått över budgeten redan. Du får nog ta
och skärpa till dig litet, tänk på att vi snart ska ha löneförhandlingar! –
Herre, giv mig lugn, så att jag inte klipper till den jäveln! Giv mig styrka,
så att jag står ut! Låt mig aldrig glömma, att detta jobb trots allt är det
bästa jobb som finns!
Ansvarstagarna förpestar vår livsluft. Därför, ansvarsbestulna i alla
läger, förenen Eder! Ta ert ansvar och stoppa Ansvarstagarna! Var de finns?
De döljer sig i många skepnader! Kanske kan du till och med skaka fram
någon ur din egen kappa!
Det begränsade synfältet
Grodan levde länge i föreställningen att brunnen var hela världen. Ända
till den dag, då hon lyckades hoppa över brunnskanten. Många aktörer i
skolan känner nog till, att omvärlden finns, men de låter sig ändå fixeras
vid den egna brunnen. Skoldebattörer kan envist hålla fram sina egna
käpphästar. Lärarutbildare kan begränsa sitt intresse till de egna delkurserna.
Ämneslärare kanske bara ser till vad som händer med eleverna i
deras egna ämnen. Lobbyisterna ser bara till de egenintressen, som de har
att bevaka. Skoladministratören ser bara till de ärenden, som hamnat på
hans bord osv. Det är dessvärre inte många beslutsfattare i skolan, som
kan lyfta blicken till helheten och hänsynen till överordnade mål.
DET ÄR INTE MITT BORD. Frågan är var gränsen går för det ansvar man
ska ta. Var och en kan tycka att man sköter sitt jobb så gott det går med
de förutsättningar som finns. Men alla kan upptäcka brister i dessa förutsättningar.
En lärare kanske upptäcker, att hon inte kan nå de mål, som
satts upp för eleverna, på grund av det splittrade schemat och brister i
utrustningen. En lärarutbildare kanske upptäcker, att de blivande lärarna
inte får viktiga delar av den utbildning, som de behöver, på grund av
dålig planering. Vilket ansvar har denna lärare och denna lärarutbildare,
när det gäller att se till, att bristerna blir avhjälpta? Dessvärre är benägenheten
stor att intala sig, att problemet hör hemma på någon annans bord.
Men ”någon annans bord” är det sällan någon, som tar hand om.
– 46 –