Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

Övningspraktiken i skolorna är normalt det inslag i lärarutbildning -
en, som de lärarstuderande i efterhand minns mest av och som de upp -
skattar som det mest givande. Kvalitén på handledarna varierar dock.
Lärarna sprider sig i en skala från komplett odugliga som handledare till
ypperliga. Detta är särskilt uppenbart i grundskolans senare skolår och i
gymnasieskolan. Vissa lärare genomsyras av läroplanens anda. Andra tar
i tanke, ord och gärning avstånd ifrån den. Vissa bryr sig om eleverna,
andra inte. Vissa använder sig av den didaktiska analysen, när de väljer
och utformar innehåll och arbetssätt, andra inte. Vissa trivs med sitt jobb
och inspirerar kandidaterna, andra inte. Urvalet av handledare är därför
helt avgörande för de lärarstuderandes behållning av praktiktiden.
På nittiotalet minskades kandidaternas övningspraktik drastiskt. Lika -
så den ämnesdidaktiska utbildning, där kandidaten skulle få beredskap
för sin övningspraktik. Merparten av undervisningen togs över av pedagoger,
som själva ofta saknade lärarerfarenhet. De konkreta övningarna
att planera och genomföra undervisningsinslag kom till stor del att ersättas
av litteraturstudier, föreläsningar, forskningsteori och uppsatsskrivning.
Resultatet blev att kandidaterna nog bibringades de rätta attityderna
i läroplanens anda och lämnade utbildningen med goda intentioner och
fina principer. De visste varför de borde göra på ett visst sätt. Men de
visste inte hur de skulle göra för att omsätta principerna i handling. ”Det
fick vi aldrig lära oss på lärarhögskolan” blev den ständigt återkommande
förklaringen, när något sedan gått snett i deras jobb. Pendeln hade slagit
över från ytterligheten praktik till ytterligheten teori i lärarutbildningen.
Varken ett provår eller dagens teoretiserade lärarutbildning ger den
yrkesberedskap, som krävs. Förhoppningen är att pendeln ska slå tillbaka
igen till ett mellanläge, där det bästa av de erfarna lärarnas kunnande
kan förenas med det mest användbara från den pedagogisk/
didaktiska forskningen. I den goda lärarutbildningen kastar man inte
bort praktikerna. Inte heller teoretikerna. Man förenar dem. Gärna i
samma personer. Personer med omfattande och lyckosam erfarenhet av
lärarjobbet, som dessutom är väl uppdaterade när det gäller den pedagogisk/didaktiska
forskningen, torde ha bäst förutsättningar att axla ansvaret
för en sådan lärarutbildning.
– 89 –