fulltext - Brottsoffermyndigheten

arn. Dessa kvinnor är inte sällan ensamstående mödrar och de utnyttjar sina barn
för att komma över ensamhetskänslor som de inte mäktar med. 239 Övergreppen begås
ofta i samband med lek, bad, påklädning och nattning av barnet. 240
Enligt uppgifter från person- och belastningsregistret som Fällman och Christianson
tagit del av anmäldes 110 kvinnor för sexuella övergrepp mot barn under 15 år mellan
den 1 januari 1990 och 30 juni 1994, det vill säga under en period på fyra och ett
halvt år. 17 kvinnor blev dömda i rätten varav 10 för att ha utsatt sina biologiska
barn för någon form av övergrepp. Majoriteten av offren i dessa 17 fall var flickor. 241
Tre av kvinnorna dömdes för medhjälp till sexuellt utnyttjande av underårig. Två av
gärningarna bedömdes som grova eftersom kvinnorna varit aktiva, en kvinna hade
bland annat hållit fast sin dotter, under makens övergrepp. 242
De kvinnor som dömts för medhjälp eller för att själva ha utnyttjat barn lider enligt
tidigare nämnda uppgifter från person- och belastningsregistret vanligtvis av psykiska
eller emotionella störningar. De har inte skuldkänslor som ”normala” människor, har
svårt att se barnets behov och att se eller ta konsekvenserna av sitt eget handlande. 243
Liksom män som begår övergrepp mot sina barn uppvisar kvinnorna som regel en
omogen labil personlighet med stora svårigheter till interpersonella relationer. Detta
innebär att modern och barnet ofta lever ett isolerat liv, vilket gör det svårare för
barnet att avslöja för någon annan vad det utsätts för och vilka känslor det bär på.
Kvinnor som befunnits skyldiga till sexuella övergrepp anses i större utsträckning
vara socialt utslagna än män vilka oftare lever i en familj. 244
Finkelhor menar att de som faller offer för kvinnliga förövare genomgår ett mindre
allvarligt trauma än de som varit offer för manliga sexförbrytare. 245 Fällman och
Christianson anser emellertid inte att några belägg finns för det. Istället menar de att
de psykiska skadorna snarare kan bli allvarligare. Eftersom samhället ser på kvinnor
- och i synnerhet mödrar - som goda kan barn som utsatts för sexuella övergrepp av
en kvinna känna mer skuld än om det utsatts av en man. 246 Genom socialiseringen
av de skilda könen uppkommer som tidigare nämnts en svårighet att se på pojkar
och män som offer, i synnerhet som offer för övergrepp begångna av kvinnor. Pojkar
lär sig i högre utsträckning att tiga om sexuella övergrepp varför fall där pojkar
utsatts för övergrepp av kvinnor antagligen mer sällan kommer till allmänhetens
och rättsväsendets kännedom. 247
5.3 Gärningsmannens förnekande
De som anklagas för att ha förgripit sig på barn förnekar ofta det helt eller delvis.
Det kan bero på ren självbevarelsedrift eftersom de vet att samhället reagerar starkt
på denna typ av övergrepp; ett erkännande kan betyda ett ”socialt sammanbrott”.
Emellertid är det inte enbart rädslan för de sociala och rättsliga konsekvenserna som
leder till ett förnekande; det psykiska försvaret kan ibland vara så starkt att de inte ens
inför sig själva medger att de har begått en brottslig handling. 248
Vanliga försvar i form av bortförklaringar och rationaliseringar av handlingarna som
gärningsmannen ger uttryck för är:
• Han bagatelliserar övergreppen.
• Han minimerar sitt ansvar.
119