fulltext - Brottsoffermyndigheten

tjänsteman. Det som Emerson vill synliggöra i sin artikel är hur denna dokumentation
av våldsamma misshandelsincidenter som till synes kan verka enkelt egentligen:
”handlar om en mer grundläggande konstruktion av våld i syfte att göra det till ett
relevant ärende för rättsystemet” (Emerson 1991:26).
Den sociala konstruktionen av kvinnomisshandel menar Emerson är förbunden med
en process uppbyggd kring en dikotomi, där den ena parten antingen definieras som
offer för våld eller som utövare av våld. Detta innebär att man genom att hävda att
man utsatts för våld eller hot också hävdar en offerstatus. Denna offerstatus är i sin
tur förbunden med ansvar och skuld. Att vara ett offer innebär att man utsatts för
krafter bortom ens egen kontroll. Skadans faktum och ansvaret åvilar därmed inte
offret utan förläggs utanför dennes makt att agera. Dessa frågor aktualiseras menar
Emerson i ansökningsförfarandet i och med att påvisandet av skador och ansvar blir
det centrala. (Emerson 1991:27)
I interaktionen mellan klienten och personalen vid rättshjälpsbyrån söker personalen
forma klientens utsagor så att det blir ett för rättssystemet relevant ärende. Personalen
utgick från att de sökandes berättelser skulle vara ofullständiga, oklara och
odetaljerade och därför i behov av ändringar. Personalen var måna om att förhöra
sig om omständigheterna kring misshandeln för att därmed på ett mer utförligt sätt
underbygga och förstärka den sökandes ursprungliga version (Emerson 1991:29). I
en adekvat juridisk redogörelse är det viktigt att identifiera specifika incidenter. Man
bör t.ex. kunna redogöra för när och hur det skedde samt graden av våld och hot
vid tillfället/ena. Personalen använde sin kunskap och erfarenhet i utformandet av
ansökningarna, då de t.ex. visste att domare förhöll sig olika till rekvisiten fysiskt
våld och hot om våld. Hot ansågs inte lika allvarligt och ansågs inte heller utgöra
någon fast grund för att fastställa ett besöksförbud. Personalen var också medvetna om
betydelsen av att ansökningarna var juridiskt hållbara och adekvat framställd fakta,
innehållande redogörelse för specifika incidenter med inslag av fysiskt våld och hot (
Emerson 1991:33). Emerson vill undersöka hur personalen och sökande samverkade
och hur de skapade en komplex, detaljerad och juridiskt adekvat framställning av
våldet utifrån från en inledningsvis (av sökande lämnad) ofullständig redogörelse
(Emerson1991:33).
I diskussionen har Emerson valt att fokusera på vad han anser vara två huvudsakliga
processer i konstruktionen av våld. ” För det första hur byråns personal konstruerade
specifika händelser av våld eller hot och för det andra hur personalen konstruerade
klienten som ett offer för våldet” (Emerson1991:34).
Emerson exemplifierar sitt resonemang med bl.a. en intervju där han menar att
intervjupersonalen omdefinierar den sökandes definitioner av situationen. Den sökande
använder sig av begrepp som: -vi slogs och grälade, men nämner också vid frågan om
han slog henne: - han tog struptag på mig. Kvinnans sätt att beskriva händelsen menar
Emerson är uttalat relationella och interaktionella till sin karaktär. Beskrivningen
hävdar inte ett passivt jag utan snarare en kraftfull men besegrad motståndare.
Emerson menar att personalen väljer att bortse från beskrivningen av händelsen i
termer av slagsmål och gräl för att istället fokusera på det som utgjorde våldsamma
inslag i berättelsen, såsom att han tog struptag på henne. En omdefiniering som
Emerson menar att den sökande hade svårt att identifiera sig med. Emerson anser att
23