fulltext - Brottsoffermyndigheten

ottsoffret: ”Vi är väl många gånger så enkelriktade att vi ska lyckas… sätta dem i
fängelse, vi ska konfiskera deras förtjänster och sedan lite ibland glömmer vi kvinnornas
välbefinnande”.Att polisen fokuserar brottet framför brottsoffret medför
inte sällan att de underlåter att skicka ärendet vidare till socialtjänsten, menar Pettersson.
Hon betonar dock att det beror på utredningens gång och hur polisen agerar
i olika ärenden. Det kan också finnas poliser som konstaterar allvaret i brottsoffrens
utsatthet och kopplar in socialtjänsten direkt, innan de själva gör någonting, men
det är oftast tidsbrist i utredningsarbetet, säger Pettersson.
Bristfälligt samarbete
Såväl Borg som Eriksson påpekar att det finns brister i samarbetet mellan socialtjänsten
och polismyndigheten. I Sverige hamnar kvinnor som är offer för trafficking,
ofta mellan systemen, menar Borg. Diskussioner om vem som ska ha ansvar
för den här specifika brottsoffergruppen är absolut nödvändiga, men Borg tror
att de kommer att ta lång tid.
Wahlberg påtalar också ovissheten om vilken myndighet som ska ta hand om kvinnorna
under tiden för utredning, som ett problem.
Pettersson efterfrågar samordning mellan myndigheter, eftersom avsaknaden av en
sådan gör det svårt att uträtta ett gott arbete med kvinnor som blivit offer för trafficking.
Svårigheten består i just detta att koordinera och samla information från
alla olika yrkespersoner som på något vis når kvinnorna, exempelvis olika socialkontor,
invandrarmyndigheten och de särskilda prostitutionsgrupperna. Det är tidsödande
att var och en själva letar efter sådan information, som till exempel om vad
man kan erbjuda i form av skydd och stöd i såväl Sverige som i kvinnornas olika
hemländer. Samordnad information saknas alltså. Vid en jämförelse med verksamhetsutvecklingen
efter kvinnofridspropositionen tillkomst och de beslut och handlingsplaner
som följde den, kommer Pettersson fram till att bristen på beslut från
central nivå när det gäller trafficking av kvinnor utgör ett hinder för samordning på
organisationsnivå.
4.2.2.3 Brist på initiativ till stöd
Ovilja erkänna problemet i Sverige, fokus på omvärlden
Schultz belyser oviljan i att erkänna trafficking av kvinnor som ett problem i
Sverige: ”Man har inte sett det, man har inte velat se det. Man har inte förstått hur
de här tjejerna har hanterats. Jag tror att man har, och det tror jag man har kvar
ute i Europa, bilden av den lyckliga horan. Man är egentligen inte så intresserad
av var de kommer ifrån och vilken miljö de hamnar tillbaka i”.
Eriksson talar om avsaknaden på sociala verksamheter för kvinnor som är utsatta
för trafficking i Sverige kontra existensen av de olika frivilligorganisationer som
arbetar med just den här brottsoffergruppen i de länder som kvinnorna kommer
ifrån: ”Det finns ju ganska många organisationer i baltländerna till exempel, som
jobbar med det här idag, men det är ju också för att de är ju ett avsändarland så
att säga...så vi får skilja mellan mottagarland och transitland och avsändarland så
att... och sen för att det är ju hyfsat nytt för Sveriges del också. Tidigare har Sverige
varit ett transitland, men nu så är det liksom ett mottagarland”.Borg påpekar att de
politiska samtalen som förs, angående trafficking av kvinnor, sker på en väldigt hög
nivå. Hon säger att Sverige agerar internationellt på många sätt, uttrycker åsikter
och bidrar till projekt och verksamheter i socialt arbete för kvinnor som är offer för
trafficking. Borg menar att Sverige har sitt fokus på omvärlden när det gäller män-
175