fulltext - Brottsoffermyndigheten

ädsla försenar polis och åklagare i arbetet med att grundligt utreda ärenden som
gäller offer för trafficking.
Ett exempel på en ärendegång som återberättas av Schultz, bekräftar föreställningen
om att trafficking som ett nytt problem skapar osäkerhet och en viss ovilja mot att
arbeta med sådana ärenden. Schultz berättar om hur en anmälan om trafficking kom
till genom en kvinna i Tjeckien, vars dotter, som hade varit saknad och efterlyst i två
månader, hade lyckats ringa hem och tala om att hon befann sig i ett par hallickars
våld i Stockholmstrakten. Mamman anmälde detta till den tjeckiska polisen som
kontaktade den tjeckiska ambassaden, som i sin tur tog kontakt med den svenska
polisen. Flickan skickades hem till Tjeckien och ”sen gick den anmälan på olika
rotlar hos polisen, för ingen visste riktigt vad de skulle göra med den. Och ingen
ville tror jag, för detta verkar jobbigt…Man tyckte nog att det var vagt det där”,
säger Schultz.
Pettersson påpekar att om man jämför med andra länder så har även utformningen
av en heltäckande lagstiftning mot trafficking av kvinnor, släpat efter. De höga
beviskraven för att kunna använda sig av de nuvarande lagstiftningarna, det vill
säga koppleri, människorov och försättande i nödläge, försätter polis och åklagare
i osäkerhet över hur man ska hantera dessa ärenden. Polisen borde, tycker Pettersson,
sänka beviskraven åtminstone i ett inledande utredningsskede och inte vara så
rädda för att undersöka de faktiska omständigheterna kring de kvinnor som misstänks
vara offer för trafficking.
Vem ska betala?
Borg påpekar att den gällande lagstiftningen inte ger utrymme för socialtjänsten att
bekosta uppehället för kvinnor som är offer för trafficking i Sverige. ”Socialtjänsten
måste följa den lag som säger att om man inte har arbets- och uppehållstillstånd så
ska man skickas hem.”, förklarar hon. Förutom att avsaknaden av en tydlig ansvarsfördelning
mellan myndigheterna förhindrar socialtjänsten att ge kvinnorna stöd,
försvårar de även polisens och åklagarens utredningsarbete, berättar Borg vidare.
Detta problem framhålls också av Wahlberg: ”Utlänningslagen tvingar inte, utan
medger, att en person avvisas från landet. I det fall man beslutar att avvisa en
person skall avvisningen verkställas skyndsamt. Att beslut om avvisning och verkställighet
tas skyndsamt när det gäller personer som försörjer sig på ett oärligt sätt
beror på att ingen myndighet kan ta på sig kostnaden för deras vistelse här. Varken
polis- eller åklagarmyndigheten har någon budget för att låta personer stanna i
landet under tiden för en eventuell utredning. Frivilligorganisationerna har det inte
heller.”
Zillén säger att för att få pengar till stöd för kvinnor som är offer för trafficking,
måste någon lobba för det. Hon påpekar att det saknas en initiativtagare på organisationsnivå.
Fokus på brotten
Borg formulerar ett etiskt dilemma i frågeform: Ska vi ha kvinnorna som har varit
utsatta för trafficking kvar i Sverige för att sedan skicka hem dem när vi har
fått den information vi behöver?
”Ibland så känns det som att vi tycker att de ska få stanna här under den rättsliga
processen bara för att vi behöver dem som vittnen för våra utredningar och sedan
tack, och så slänger vi ut dem!”, säger Wahlberg. Som representant för polismyndigheten
talar hon om att deras fokus ofta ligger på brottet och förövaren och inte på
174