fulltext - Brottsoffermyndigheten

Enligt Smith är det viktigt att synliggöra genus relevans i fråga om organisationens
relation till individen, hon menar att kön inom ramen för ”the relations of ruling”
osynliggörs och framställs istället som något objektivt, opersonligt och universellt.
Kön är alltid närvarande. Där det finns ett samhälle finns det också kön. Kvinnor får
stå som motsatspar till det som utgör organisationens karaktäristiska egenskaper och
tillskrivs subjektivitet, medan män får representera det manliga och neutrala. Den
för det patriarkala samhället kännetecknande dikotomin menar Smith har bidragit
till att kvinnor är exkluderade från ”the practices of power within these textually
mediated relations of ruling” (1988:4).
Sammanfattningsvis finner vi utifrån Johanssons resonemang att organisationen
innehar makt att forma individen utifrån administrativa kategorier och klassificeringar.
Smith menar att klassificeringar och adminstrativa kategorier tillhandahålls av
organisationer antingen via text, dokument eller diskurs och får representera och
konstruera standardiserade och generella anspråk om verkligheten, och kvinnor är
exkluderade från att delta i denna process. Smith tar bl.a. upp rättssystemet som
exempel på organisation, där ”the relations of ruling” återfinnes och tanken är att vi nu
skall närma oss rättsväsendet som organisation utifrån det teoretiska resonemanget
kring relationen mellan organisation och individ. Genom att applicera ovan förda
resonemang på rättsväsendet avser jag exemplifiera hur konstruktionen av klient kan
ske i interaktionen mellan individ och rättsväsendet som organisation. Men innan vi
söker applicera det organisatoriska konstruktionsförfarandet på rätten eller närmare
bestämt den straffrättsliga processen, bör kanske inledningsvis nämnas något om
denna process och dess regelverk.
3.5 Straffrättens åtals- och rättegångsprocedur
Straffrätten är en del av den offentliga rätten. Det är staten som utdelar straff och
brotten är straffbara med hänsyn från allmän synpunkt.
Straffrätten skiljer sig från civilrätten och de ses som två skilda rättsområden och
bedöms enligt olika regelsystem (Wennberg 1998:11). Man kan dock i straffrättsliga
mål parallellt föra skadeståndstalan, som är ett civilrättsligt anspråk. Det görs antingen
med hjälp av åklagare eller en advokat som agerar målsägandebiträde. Diskussionen
som följer skall kortfattat söka belysa den straffrättsliga processen.
Huvudregeln är att åklagare har absolut åtalsplikt, och har därmed inte bara rätt utan
också skyldighet att åtala en person som är misstänkt för brott om tillräcklig bevisning
finns. Den absoluta åtalsplikten är emellertid försedd med vissa undantag och kan
därför betraktas som relativ. Undantag är t.ex. om brottet anses vara bagatellartat och
påföljd annat än böter eller villkorlig dom inte kan utfärdas (Wennberg 1998:16).
Våldtäktsbrottet kan dock aldrig omfattas av undantag i åklagarens åtalsplikt, då
brottet är att betrakta som grovt.
Om åklagaren tror att det kan bli en fällande dom skall åtal väckas. Innan åklagaren
kan göra den bedömningen måste denne ha ett beslutsunderlag, vilket utgörs av
förundersökningen. Åklagaren är förundersökningsledare, men vanligtvis sköts större
delen av utredningsarbetet av polis genom, t.ex. förhör och brottsplatsundersökning
(Wennberg 1998:11). Åklagaren har enligt Rättegångsbalken (RB) 23:4 § skyldighet
att beakta faktorer som talar såväl för som emot den tilltalade. Hon/han skall
19