fulltext - Brottsoffermyndigheten

Sammanfattning
Det farligaste stället ett barn kan vistas på anses av många vara hans/hennes hem.
Detta hade för ett halvt sekel sedan varit ett kontroversiellt påstående eftersom vare
sig barnmisshandel eller sexuella övergrepp mot barn begångna av föräldrarna då
direkt utgjorde erkända problem. De senaste årtiondena har emellertid övergrepp mot
barn fått ett ganska stort utrymme i samhällsdebatten.
Föräldrar skall enligt föräldrabalken bland annat ge sitt barn omvårdnad och trygghet.
De får inte utsätta sitt barn för kroppslig bestraffning eller annan kränkande
behandling. Föräldrabalken innehåller emellertid inga bestämmelser om straffansvar.
Istället är det i brottsbalkens tredje och sjätte kapitel som det finns stadgat om ansvar
och påföljd för misshandel (3:5 och 3:6) och sexuella övergrepp (exempelvis 6:4 om
sexuellt utnyttjande av underårig). Misshandel kan enligt doktrin och den socialrättsliga
lagstiftningen omfatta både fysisk och psykisk misshandel. Straffrättsligt utgörs
emellertid misshandel endast av fysisk sådan. All sexuell samvaro mellan ett barn
under 15 år och en vuxen utgör straffbara sexuella övergrepp. Vad gäller omyndiga
barn som är 15 år eller äldre krävs för att all sexuell samvaro skall räknas som
övergrepp att den vuxne, exempelvis i egenskap av vårdnadshavare, utnyttjar barnets
beroendeställning. Inte bara personen som direkt har begått gärningen utan även de
som underlåtit att ingripa kan ådömas straffansvar. Detta gäller särskilt föräldrar
eftersom de befinner sig i en så kallad garantställning i förhållande till sina barn,
vilket innebär att de har en skyldighet att bland annat ingripa när deras barn utsätts
för fara. Personer som aktivt medverkat till eller uppsåtligt underlåtit att ingripa vid
övergrepp kan ådömas medverkansansvar och de som underlåter att avslöja grovt
sexuellt utnyttjande och grov misshandel som är å färde kan ådömas ansvar för
medverkan i mindre mån. En förälder som underlåter att ingripa när hans/hennes barn
misshandlas kan anses skyldig till vållande till kroppsskada. Ett fall som behandlat
detta var nyligen uppe till prövning vid Ängelholms tingsrätt. Eftersom det inte ansågs
vara visat att föräldern kände till eller misstänkte att misshandel förekom kunde
dock inte underlåtelsefrågan prövas.
Kriminalstatistiken visar på en för tillfället ganska stabil anmälningsbenägenhet av
såväl barnmisshandel som sexuella övergrepp. Brottsförebyggande rådet har kommit
fram till att anmälningsbenägenheten till stor del styrs av samhällsdebatten. I slutet
av 1980-talet och början av 1990-talet var sexuella övergrepp mot barn i hemmet ett
relativt hett diskussionsämne i medier och bland beslutshavare, vilket innebar ett sorts
erkännande av problemets existens. Antalet anmälningar ökade då explosionsartat
för att vid mitten av 90-talet sjunka och stabiliseras. Brottsförebyggande rådet menar
att det minskande antalet anmälningar kan bero på att barns trovärdighet plötsligt
blev ett nytt ämne i debatten eftersom några fall där föräldrar blivit oskyldigt dömda
uppmärksammades.
Det finns åtskilliga förklaringar till varför vissa vårdnadshavare utsätter sina barn för
misshandel och sexuella övergrepp. Ämnet behandlas av vetenskaper som sociologi,
kriminologi, psykologi och psykiatri. Övergreppen anses enligt de olika vetenskaperna
grunda sig på allt från individuella psykologiska faktorer hos föräldrarna till samhälleliga
påverkansfaktorer. Konsekvenserna för offret kan bestå i lidanden av såväl
fysisk som psykisk art, och i synnerhet de sistnämnda kan påverka barnet även i
81