fulltext - Brottsoffermyndigheten

allvarligt, så var det aldrig fråga om att ifrågasätta kvinnans agerande, viljeuttryck,
samtycke eller motstånd. Estrich menar, att rätten vid sk. ”rena överfallsvåldtäkter”
utgår från att kvinnan inte samtycker. Huruvida rätten antar att samtycke föreligger
eller ej, är avgörande för om kvinnan skall erkännas offerstatus. Vid överfallsvåldtäkter
förutsätter alltså rätten att kvinnan inte vill ha samlag eller annat sexuellt umgänge.
Därmed ifrågasätts inte kvinnans viljeuttryck och kraven på fysiskt motstånd minskar.
En kvinna som agerar i enlighet, eller åtminstone inte bryter mot den kvinnliga
normen för sexualitet, men som trots detta utsätts för ett övergrepp, bortom hennes
kontroll, erhåller menar jag en offerstatus.
Rättsfall NJA 1997 s 538
Fokus i alla tre rättsinstanser vilar på kvinnans agerande. Har hon gjort motstånd?
Varför har hon inte gjort motstånd? Varför har hon inte gjort mer motstånd? är frågor
som rätten söker besvara för att sedan lägga till grund för prövningen av om samtliga
rekvisit är uppfyllda. Det som skiljer rättsinstanserna åt är hur man tolkar och ger
svar på dessa frågor. Utgångspunkten förefaller vara vilka normalitetsföreställningar
som råder kring vad som är att betrakta som sexualitet.
Argumentationen i detta rättsfall berör till stor del gränsdragningen mellan våldtäkt
och sexuellt utnyttjande. En stor del av diskussionen har därför handlat om hur man
skall definiera begreppen vanmakt och hjälplöst tillstånd. Avgörande för vilken
innebörd man lägger i dessa begrepp tycks var hur man tolkar kvinnans agerande
och viljeuttryck. Hur man tolkar kvinnans agerande och viljeuttryck, styr sedan
bedömningen av om brottet är att beakta som våldtäkt eller sexuellt utnyttjande, (varav
den senare brottsrubriceringen ger en avsevärt mildare straffpåföljd).TR:n anför
att Lilly inte kan anses ha befunnit sig i vanmakt på grund av att hon var berusad.
Däremot menar man att hennes alkoholpåverkan har gjort att hon befunnit sig i ett
hjälplöst tillstånd. Alkoholpåverkan har försvårat eller omöjliggjort för Lilly att på
ett tydligt och adekvat sätt visa att hon motsatte sig alla former av sexuell samvaro.
TR:n ifrågasätter således Lillys viljeuttryck. Detta resulterar i att det subjektiva
rekvisitet inte anses vara uppfyllt. Ingen av de tilltalade kan därmed fällas till ansvar
för våldtäkt. TR:n menar dock att de har gjort sig skyldiga till sexuellt utnyttjande,
vilket de bort inse. De tilltalade har enligt TR:n på ett otillbörligt sätt utnyttjat att
Lilly på grund av sin berusning befann sig i ett hjälplöst tillstånd.
Rätten fäster vikt vid Lillys agerande utifrån vad de finner vara ett rationellt sätt
att agera. Rätten anför också att hennes viljeuttryck varit alltför svagt och att man
därför inte kan förutsätta att de tilltalade hade insikt om att det skedde mot hennes
vilja. Frågan om vilka krav rätten ställer ifråga om insikt, aktualiseras återigen. (Vad
det gäller problematiken om kravet på subjektivt rekvisit, ber jag att få hänvisa till
analysen av rättsfall 1980 s 725.)
HovR:n frikänner de tilltalade från alla åtalspunkterna. De menar att Lilly var för
berusad för att ha blivit våldtagen men för nykter för att ha blivit sexuellt utnyttjad.
Hennes berättelse om vad som hänt överensstämmer i stora drag med pojkarnas
uppgifter, vilket HovR:n menar talar emot, att hon på grund av berusning skulle ha
befunnit sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd. Inte heller de övriga omständigheterna
kan påvisa att Lilly befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd, eftersom hon
enligt HovR:n, hade flera möjligheter att lämna männen eller åtminstone påkalla
68