fulltext - Brottsoffermyndigheten

menar de att antalet anmälningar av sexuella övergrepp i hemmet minskat betydligt
efter att några fall där vårdnadshavare dömts för sexualbrott på falska grunder
uppmärksammades i början av 1990-talet. Följden blev en diskussion om huruvida
barn verkligen kunde anses vara trovärdiga vittnen. Om anmälningsbenägenheten
minskat till följd av detta borde det, som jag ser det, betyda att många inte vågar
anmäla att de utsatts för brott av rädsla för att bli ifrågasatta och anklagade för att
ljuga. Detta vore i mina ögon ett högst orättvist faktum. Även vuxna människor kan
tänkas ljuga och begå mened i exempelvis sexualbrotts- och misshandelsmål, men det
får inte samma genomslagskraft i debatten. Med risk för att låta konspirationsteoretisk
tror jag att samhällets nedvärderande syn på barn, och tron att de ofta bara fantiserar
ihop historier om övergrepp påverkar debatten och kriminalpolitiken i negativ riktning.
Detta kan bero på en rädsla för och ovilja hos allmänheten att se att övergrepp
förekommer i relativt stor utsträckning i hemmen.
Eftersom barn både på kort och lång sikt kan fara illa av att utsättas för övergrepp
är det viktigt att samhället ges befogenheter att ta vid där föräldrarna brister. Därför
finns regler som exempelvis innebär att myndigheter inom socialtjänsten är skyldiga
att göra en utredning om de får information om att ett barn far illa. Socialnämnden
skall i första hand tillhandahålla stöd och hjälp i frivilliga former, men har även, med
stöd av LVU, rätt att hos länsrätt ansöka om tvångsomhändertagande av barnet. Även
rättsväsendet har en skyldighet att ingripa, det vill säga att inleda förundersökning
så fort det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har
förövats.
Den rättsliga utredningen av övergrepp mot barn är omgärdad av svårigheter, inte
minst på grund av vanföreställningen om att barn skulle vara mindre trovärdiga
vittnen än vuxna. Barnets låga ålder och/eller inte fullt utvecklade språk kan göra
att det har svårt att förmedla vad det har utsatts för. Eftersom barnets ställning i
rättsprocessen därmed blir svag är det viktigt att det under förundersökningen förhörs
av polis/åklagare med särskild kunskap om barn och förhörsteknik. Att exempelvis
på förhand videoinspelade förhör har godtagits som bevisning inför rätten är ett led
i skyddet av barnet. Ett videoinspelat förhör anses emellertid utgöra sämre bevisning
än en muntlig redogörelse inför rätten. Detta ser jag som ett stort problem eftersom
åtgärder som vidtas till skydd för barnet därmed samtidigt kan vara till nackdel
för det.
Avslutningsvis vill jag nämna en del, som jag ser det, förenklingar och myter om
övergrepp mot barn som finns i samhället. Några exempel på detta är att sexuella
övergrepp begås av ”fula gubbar” eller att enbart män är våldsamma och utsätter
sina barn för misshandel och sexuella övergrepp samt att det i princip bara är flickor
som är offer för sexuella övergrepp. Detta tror jag kan bero på att det finns en i
samhället utbredd vilja att förenkla ett problem. Om exempelvis en man som lever i
ett heterosexuellt förhållande utsätter sin son för sexuella övergrepp så kan en större
förvirring och fasa uppstå bland allmänheten än om offret istället är hans dotter.
Teorin om att barn som utsatts för övergrepp i vuxen ålder upprepar mönstret gentemot
sina egna barn anser jag vara ett exempel på en förenkling som utesluter exempelvis
individuella psykologiska påverkansfaktorer. Ett exempel på en nackdel som jag kan
se med den är dessutom att den är så starkt etablerad att personer som utsatts för
övergrepp som barn kan tänkas låta bli att skaffa barn av rädsla för att själva bli
137