Läs hela studien (PDF) - Ledarskap och lärande

det betydande offentliga ingrepp för att åstadkomma en politiskt acceptabel
inkomstfördelning av produktionsresultatet, men det förefaller tills vidare
som om det bara är marknadsekonomin som kan åstadkomma så hög
produktion per person att det finns tillräckligt att fördela. Andra ekonomiska
system baserade på offentligt beslutsfattande om resursanvändningen har
inte klarat detta.
Trots att alla rika länders ekonomiska system därför bygger på
marknadsekonomi, ligger stora och viktiga sektorer dock i den offentliga
sektorn och drivs alltså under väsentligt annorlunda villkor än företagen i
marknadssektorn, villkor som närmast kan karakteriseras som planekonomi.
Dit hör större delen av all vård, omsorg och utbildning. Skälet till att det har
blivit så i praktiskt taget alla rika länder är naturligtvis att det har ansetts
nödvändigt att gemensamt säkerställa produktion och fördelning av dessa
tjänster. Likvärdig vård, likvärdig skola osv. för alla har varit en grundläggande
politisk värdering.
En sådan förklaring reser emellertid frågan varför vi då inte också har valt
att producera t.ex. livsmedel i offentlig regi. Livsmedel är ju, som namnet
påminner oss om, livsviktiga. I en mening är de ju till och med viktigare än
vård, omsorg och utbildning, eftersom man bara kan överleva i några få
dagar utan livsmedel. Trots detta har vi emellertid på detta område nöjt oss
med att se till att medborgarna har tillräckligt med pengar för att ha råd att
köpa livsmedel. Barnbidrag, offentliga pensioner, socialförsäkringar m.m.
har införts för att säkerställa att alla medborgare har pengar till mat. Deras
efterfrågan antas medföra att privata företag i jordbruk, livsmedelsindustri
och handel levererar de livsmedel som behövs. Vi har alltså här hamnat
i lösningen att vi bidrar med offentlig finansiering av medborgarnas
konsumtion av livsmedel, men lämnar produktionen till den privata sektorn.
Det har knappast någonsin i västvärldens historia varit på tal att socialisera
jordbruket, livsmedelsindustrin och parti- och detaljhandel i livsmedel.
Det måste alltså finnas ytterligare skäl till att vård, omsorg och utbildning
till skillnad från livsmedel både finansieras och produceras i offentlig regi.
Sannolikt är det följande fyra argument som har drivit fram en offentlig
sektorlösning för vård, omsorg och utbildning.
För det första har det funnits tvivel på att medborgarna kan bedöma kvaliteten
på tjänsterna, vilket skulle kunna lämna fältet öppet för kvacksalvare och
bluffmakare. Genom att stat och kommun inte bara står för finansieringen
utan även för produktionen kan man kvalitetssäkra verksamheten.
För det andra finns det en antagligen välgrundad föreställning om att den
samhällsekonomiska avkastningen av utbildning och vård är högre än den
privatekonomiska på grund av positiva externaliteter. En del av avkastningen
31