Läs hela studien (PDF) - Ledarskap och lärande

period som mera allmän skolundervisning bedrivits i landet genomgått
stora förändringar. I början, på 1600- och 1700-talen såg både eleven och
läraren annorlunda ut, mest kanske dock läraren. Den då lagstadgade
folkundervisningen var kyrkans uppgift, föreskriven i 1668 års kyrkolag, och
den riktade sig till både barn och vuxna, sköttes av präster och klockare
och handlade i huvudsak om den kristna läran. Enligt husförhörsprotokoll
var befolkningen i stort läskunnig långt före den allmänna skolplikten, som
ju infördes först 1842, men det som där kallades läskunnighet var kanske i
många fall resultatet av en ren utantillinlärning. Det är därför svårt att avgöra
hur läskunnig landets befolkning faktiskt var före 1800-talets mitt.
Folkskolläraren gör entré i samhällslivet
Den politiska process som skulle komma att föra fram till en allmän och
obligatorisk skola startar i slutet av 1700-talet och varade i drygt ett sekel.
Till dels hade processen karaktären av att skolor och läroverk växte fram
organiskt och ersatte de välbärgades hemundervisning fram till införandet av
en allmän skolplikt år 1842. I Sverige betraktar vi detta som starten för den
svenska folkskolan, vilket dock inte innebar att alla svenska barn gick i skola
från och med detta år. Enligt rapporter från folkskoleinspektörerna i början
av 1860-talet var endast hälften av de skolpliktiga barnen inskrivna och vid
inspektionerna var dessutom bara femtio procent närvarande.
Den samhällsprocess som ledde till en obligatorisk allmän folkskola var
således lång och problemen under 1800-talet liknade i mångt och mycket
dem vi brottas med även idag. Det rådde brist både på examinerade lärare
och på lokaler. Många äldre minns säkert från sin lärobok i historia den
klassiska beskrivningen av de första lärarna: ”en försupen knekt eller ock
en beskedlig änka”. Svårigheten att rekrytera lärare drev år 1856 fram ett
regeringsbeslut om en temporär lösning, som benämndes mindre folkskolor.
Som så ofta i politiken blev den temporära lösningen mycket långlivad. Den
fanns kvar långt in på 1900-talet. De sista resterna försvann inte förrän
genom 1958 års folkskolestadga, det vill säga ett helt sekel senare. Syftet
med denna temporära, parallella lösning till folkskolan var att kunna använda
oexaminerade lärare (eller lärare utan behörighet som vi skulle säga idag).
Ungefär samtidigt med de mindre folkskolorna tillkom ännu en skolform,
småskolorna. Även här var syftet att möjliggöra användningen av
oexaminerade lärare. Medan de förra främst var avsedda för lands- och
glesbygden, var småskolorna ett sätt att hantera det växande elevantalet
i tätorterna. Omkring 1850 bestod folkskolesystemet därför av en tvåårig
småskola och en fyraårig folkskola och dessa sammanfogades först 1919
till en sexårig utbildning. Lärarna i denna nya allmänna folkskola kallades för
folkskollärare och småskollärare.
Genom beslutet att införa den allmänna folkskolan ställdes naturligtvis
42