Läs hela studien (PDF) - Ledarskap och lärande

När studierna börjar, genomförs först en måldiskussion och en individuell
målformulering fastställs enligt t.ex. portfoliometoden. Utbildningen bör till
sin karaktär vara målstyrd med successivt allt tydligare inslag av egna val
avseende mål och medel. Här bör också någon slags inventering av de
studerandes kunskaper, färdigheter och erfarenheter göras i förhållande till
måldiskussionen, både för gruppens och för individens skull. Det är viktigt
att de studerande anammar och utvecklar de tänkesätt de senare skall ha
som bas för sin professionella verksamhet. En utbildning som skall göra
studenterna till professionella lärare/utbildare/ledare måste i sig själv fungera
som en lärande organisation.
Studierna skall också till sin karaktär avspegla de metoder den studerande
förväntas kunna praktisera i sitt yrkesliv, nämligen problemorienterad
undervisning och inte memorerande av faktakunskaper inför tentamen. De
självstudier som också måste ingå, skall till övervägande del handla om
sökandet av kunskap och genom en tidsmässig interaktion mellan teori och
praktik skall det skapas många tillfällen till reflektion över lärar-, ledar- och
utbildarrollen.
Tomas Englund har utvecklat en syn på lärarutbildarrollen som ter sig i
grunden riktig. Enligt denna är lärarutbildningen central för utvecklingen av
lärarnas didaktiska kompetens och att det är väsentligt att ha ett didaktiskt
perspektiv till skillnad från tidigare synsätt som fokuserade på metodiken
[Englund 1992]. I dagens lärarutbildningar tycks man emellertid ha drivit
detta synsätt orimligt långt och dragit slutsatsen att nästan all lärarutbildning
måste ske inom det egna huset, så att ämnesutbildning och didaktik kan
bakas ihop till s.k. ämnesdidaktik. Det finns argument för att gå i denna
riktning, men renodlingar är sällan lämpliga. Det måste vara fullt möjligt att
man genom kunskap om vad didaktik är, kunskap om dess olika instrument
och om mottagarnas diversifierade receptorer, utbilda studerande som först
har förvärvat gedigna ämneskunskaper till att bli utmärkta didaktiker, goda
ledare och karismatiska presentatörer.
Ämneskunskaper
Eftersom samhällsutvecklingen rimligen leder till att kraven på ämneskunskaper
växer, kan det inte vara rätt att den offentliga lärarutbildningen har
valt att gå åt motsatt håll. Att så ändå har skett under de senaste årtiondena
är inte nödvändigtvis bara resultatet av andra värderingar än de som här
ligger till grund för slutsatserna. Det finns åtminstone tre mera illegitima skäl
till att det har blivit så. För det första är det så att de forskare och tjänstemän
som i praktiken har kommit att styra utvecklingen av den svenska skolan
och lärarutbildningen själva är pedagoger och därför benägna att prioritera
den didaktiska sidan. 2 ”De pedagogiska forskarna ingår numera i allehanda
2 Denna förklaring utvecklas på ett övertygande sätt av Hans Albin Larsson i Skola eller
kommunal ungdomsomsorg [Larsson 2002, s. 61-64]
83