Stora fiskar äter fortfarande små fiskar (1,92 kB) - EUKN

istande möjligheter att lösa strukturella problem
leder till att man istället överbearbetar sina mål-
grupper. Jag har illustrerat detta problem i ett kapi-
tel i min helhetsutvärdering av Blommansatsningen,
som inte behöver upprepas här (Hosseini-Kaladjahi
1998:93–99). Den orimliga belastningen på lokalpo-
litiker och tjänstemän som situationen skapar, föder
inte sällan ett hat mot målgruppen. Det är mycket
lättare att ösa sin vrede över konkreta personer, än
att rikta den mot abstrakta mekanismer på arbets-
marknaden.
Det är förstås svårt att engagera befolkningen i
rika kommundelar (till exempel Djursholm i Dande-
ryd) i förändringsarbete i fattiga kommundelar (till
exempel Fittja i Botkyrka). Vi har sett att till och med
i de fattiga kommundelarna själva, så undviker före-
tag som är med och skördar frukterna av satsningen
att ta sin del av ansvaret för förändringen. Samtidigt
är det inte så svårt att sprida tillräcklig information
om verkligheten (något som sällan görs), nämligen
att det som syns i Fittja inte har sitt ursprung i Fittja.
Det är bara alltför vanligt med högljudda protester
mot utjämningssystem av olika slag, både inom och
mellan olika kommuner.
De politiska partiernas behov av att vinna röster är
en av de faktorer som ibland motverkar öppen infor-
mationsspridning. De brukar ofta anpassa informa-
tionen (eller resultaten) till sina ideologier, istället
för att anpassa ideologin till informationen. På grund
av detta hänsynstagande (och andra som inte kan dis-
kuteras här) är det kanske nödvändigt att distansera
– så mycket som möjligt – satsningarna från politi-
ken. Är inte den ideologiska kampen mellan parti-
erna en av källorna till det massmediala ”oväsen”
som stigmatiserar de invandrartäta områdena?
En risk med betoningen av strukturella svårig-
heter är att den kan ge argument åt aktörer som
inte ser någon poäng i att över huvud taget satsa
lokalt. Detta sätt att tänka är emellertid att gå från
en obalans till en annan. Det är självklart att vissa
frågor (till exempel tillväxt- och arbetsmarknads-
frågor) inte kan tacklas på kommunal nivå. Men
det är också självklart att det kommunala fältet är
den lämpligaste utgångspunkten för att tackla andra
frågor (förskolor, skolor, trygghet osv.).
Tiden borde vara mogen nu att sluta kasta bollen
från staten till kommunerna, och från kommunerna
vidare till lokalbefolkningen för att härigenom alltid
försöka lösa problemen ”någon annanstans”. Tiden
borde vara inne att istället sätta sig ner och fördela
uppgifterna mellan aktörerna efter förmåga och bär-
kraft. Denna arbetsfördelning utesluter självklart
inte samarbete mellan aktörerna och förringar inte
värdet av det stöd som de kan få från varandra.
Jag har iakttagit en besvikelse och cynism breda
ut sig i relationen mellan lokalbefolkningen och de
lokala tjänstemännen, just därför att strukturella
mekanismer så radikalt motverkar de lokala sats-
ningarnas resultat, utan att man kan göra så mycket
för att dämpa denna påverkan. Varför ska man satsa
så mycket tid och energi på ett arbete vars resultat
inte syns i ett område, inte ens i dess statistik? Denna
cynism är kanske legitim om man jämför situatio-
nen i utsatta områden med de förväntningar som
man har på satsningen. Men den är inte legitim
när man tänker på den möjliga situationen som kan
utvecklas i dessa områden utan satsningar. Sett ur
detta perspektiv ska satsningen inte bara betraktas
som ett förändringsarbete utan också som en social
rörelse.
115