Stora fiskar äter fortfarande små fiskar (1,92 kB) - EUKN

skulle eller inte skulle delta i gruppen. En del repre-
sentanter hade tydliga mandat från sina förvalt-
ningar, medan andra måste gå till sin förvaltnings-
eller enhetschef för varje trivial fråga. Representanter
från en förvaltning ersatte varandra utan föregående
diskussion inom gruppen och rent allmänt varierade
närvarofrekvensen. Uppmaningar till mer regelbun-
den närvaro var ett ofta förekommande fenomen på
mötena.
Oklarheterna kring beslutsprocessen hade delvis
sin bakgrund i en vilja att åstadkomma en radikal
omorganisation av kommunen. Man försökte, och
försöker fortfarande, flytta kommunens rutinarbete
till medborgarkontoren för att genom dessa rationa-
lisera och demokratisera organisationen (Hosseini-
Kaladjahi 1998:75). Som tidigare nämnts försökte
man också, och försöker fortfarande, utveckla områ-
desgrupperna till horisontella organisationer. Genom
dessa grupper strävar man efter dels att få en hel-
hetssyn, dels att få närmare kontakt med lokalbe-
folkningen. En sådan stor omorientering rymmer
självklart sina krångligheter som inte går att lösa
snabbt och en gång för alla. Men oklarheten var
också ett tecken på, eller i vissa fall ett resultat av, en
långvarig maktkamp mellan olika aktörer.
Under Fittjasatsningens inledningsskede pågick
en maktkamp mellan projektets nya ledare och de
personer från förvaltningarna som var involverade i
satsningen. Med utgångspunkt i sin egen definition,
att projektledaren är ansvarig för måluppfyllelse och
följaktligen ska ha hela organisationen under sin
kontroll, började den nya projektledaren utveckla
sin organisation utanför förvaltningsgränserna. De
inblandade förvaltningarna, som hade arbetat med
liknande projekt i flera år, och som var initiativta-
gare till de nu aktuella projekten (av vilka flera redan
hade sjösatts inom ordinarie verksamhets ramar),
ville inte ge upp sin del av projekten. De ville inte
acceptera en ”ung flickas” auktoritet, som dessutom
saknade tidigare erfarenheter från kommunen.
Jag har anledning att misstänka att det successiva
försvinnandet av tre aktörer från Fittjasatsningen
(informatören, ledaren för ungdomsarbetsgrupper,
samt ordföranden i föreningsrådet), som alla hade
invandrarbakgrund och av vilka två bodde i Fittja,
var det indirekta resultatet av maktkampen mellan
Fittjasatsningens projektledare och de kommunala
förvaltningarna. Projektledaren kompenserade ett
visst underläge och förstärkte sin position genom
att ersätta de ursprungliga medarbetarna med nya,
mer erfarna personer från kommunens administra-
tion. På grund av maktkampen åt de stora fiskarna
upp de små fiskarna (mer om detta i diskussionen
om boendedelaktighet).
Områdesgruppens frånvaro i projektledarens
beslutsprocesschema är inte ett resultat av projekt-
ledarens glömska utan utgör en medveten finger-
visning om att hon inte erkände gruppens plats i
organisationen. Hon uttalade högt vid olika möten,
och även i min intervju med henne, sin kritik
mot områdesgruppen som representerade de ordi-
narie förvaltningarna. Konflikten gick upp till en
sådan nivå att projektledaren fick en reprimand
från kommundirektören. Den ledde också, som tidi-
gare nämnts, till förändringar både i organisationen
(inrättandet av en ledningsgrupp och senare en styr-
grupp) och i projektledarens arbetsuppgifter.
Organisationen, och särskilt beslutsgången inom
Fittjasatsningen återspeglade också en kamp eller,
rättare sagt, en spänning som ofta förblir dold
men som handlar om maktfördelning. Direktiven
”underifrånperspektiv” och ”boendedelaktighet”
spred sig snabbt både inom och utanför organi-
sationen. ”Nu är det de boende själva som ska
bestämma”– slagord som dessa uppmuntrade en del
boende och frivilligorganisationer att hävda sin när-
varo i organisationen och kräva sin del i besluts-
processen. Den ordinarie administrationen å andra
sidan ville, trots sina förpliktelser gentemot reger-
ingens direktiv och sitt behov av lokal förankring,
inte förlora kontrollen över satsningen. Spänningen
visade sig i olika, inte sällan hårda diskussioner på
olika möten. Den kom också till uttryck i orga-
nisationen. De otydliga formuleringarna i pro-
jektledarens beslutsprocesschema ovan, utgör en
återspegling av denna spänning vad gäller maktför-
delning. ”Stormötet röstar och beslutar, demokrati-
och integrationsberedningen fattar beslut och kom-
munstyrelsen fattar det formella beslutet.”
Otydligheterna gjorde att det utvecklades olika
uppfattningar om organisationen. Detta skapade
spänningar som öppnade vägen för olika diskussio-
49