Stora fiskar äter fortfarande små fiskar (1,92 kB) - EUKN

skolorna har vi inte haft någon kontakt med. Vi
är osäkra på vad som förväntas av detta samar-
bete och vilken roll vi ska ha. /…/ Eftersom vi är
osäkra på vad som förväntas av samarbetet med
språkförskolorna och vi dessutom känt att vi i
inledningsskedet av vårt projekt inte haft tid att
utveckla ett ev. samarbete, har vi ännu inte aktivt
försökt lösa svårigheterna.”
Svårigheter i samarbetet med skolan kommer
fram också i självutvärderingen av projektet Utveck-
ling av relationen utbildning–arbetsliv i Hallunda/
Norsborg. Ansvarig för detta projekt som har flera
skolor som samarbetspartners skriver:
”Vi har haft svårigheter att komma i samliga
skolor utom sfi på kv nord och Kunskapslyftet
/…/ Skolan och dess personal säger sig inte ha
tid och är oroliga för att projektet skall leda till
större arbetsbörda. Är ännu ej helt löst, men
konkreta förändringar synes vara på väg, då vissa
skolchefer tagit tag i problemet.”
Skolornas svårigheter att samarbeta bekräftar tidi-
gare erfarenheter och har diskuterats av olika utvär-
derare. I utvärderingen av ett projekt genomfört vid
Civildepartementet åren 1990–1995 med syfte att
utveckla barns och ungdomars situation i eftersatta
bostadsområden, nämns skolorna som en kompli-
cerad samverkanspart (Plus för unga, Ds 1995:54, s.
13, 65). Utvärderarna förklarar problemen med cen-
tralstyrningen i skolan, en kultur som understryks
av lärarnas roll. De skriver:
”(S)kolan tills nyligen har varit starkt cen-
tralstyrd. Svårigheterna i samverkansprocessen
kommer delvis från det faktum att skolan har en
stark egen kultur, som understryks av lärarnas
roll. I möten med olika samverkanspartner blir
därför det egna perspektivet på eleverna domine-
rande och försvårar den öppenhet som krävs för
att se vad andra kan tillföra.” (Ibid. s. 14)
Jag uppmärksammade samma brister redan i min
utvärdering av Blommansatsningen i norra Botkyrka
och gav då följande förklaring (Hosseini-Kaladjahi
64
1998:73–74) som, i stort sett, fortfarande äger giltig-
het:
w ”Skolorna befinner sig i kris och är inte anpassade
för att möta de nya svårigheter som uppstått delvis
som en följd av invandringen och som syns särskilt
tydligt i invandrartäta områden. Detta antagande
bekräftas av olika diskussioner i svenska massme-
dia och även, skulle man kunna säga, av regering-
ens (utbildningsdepartementets) senaste beslut
om omskolning av rektorerna. Denna åtgärd för
att åstadkomma en anpassning till en ny situation
kan man koppla till de svårigheter i skolorna som
leder till att personalen har mindre tid och kanske
kraft att satsa på extra arbete.
w Skolorna arbetar med åldersgrupper som också
är socialt utsatta. Ungdomskultur präglas ofta av
missnöje och revolt. Det är inte en slump att de
projekt skolorna blir inblandade i ofta handlar om
sociala svårigheter: narkotika, brottslighet, klot-
ter osv. Alla dessa problem kräver sin tid för att
kunna angripas.
w Ovannämnda svårigheter, tillsammans med eko-
nomiska nedskärningar, har gjort skolan till en av
de minst lockande arbetsplatserna i Sverige. Trots
hög arbetslöshet är skolan ett av de yrkesområ-
den som fortsätter kräva mer arbetskraft. Denna
faktor minskar naturligtvis motivation för extra
arbete bland personalen.
w På grund av centralstyrning planeras skolornas
aktivitet på längre sikt. Det är därför svårt att ta
in nya aktiviteter i programmet när som helst.
w Till sist kan man nämna skolornas slutna struktur
som gör dem mindre väl lämpade för samverkan.
Varje klass är en förhållandevis självständig enhet,
komplett i sig själv, och kräver inte så mycket
från de andra. Det kan man jämföra med för-
skolornas struktur som är förhållandevis öppen
och fri. Det är förmodligen denna slutna struktur
som ligger bakom regeringens försök att utveckla
skolan till ett kulturellt centrum, genom att öppna
upp skolan för olika aktiviteter.”
Faktum är att på grund av sin roll som en organisa-
tion som socialiserar barn och ungdomar till god-
tagbara normer och värderingar och förbereder dem