Stora fiskar äter fortfarande små fiskar (1,92 kB) - EUKN

man ville göra projektens arbete möjligt att utvär-
dera. Alla projekt har förstås inte satt mätbara mål.
Det är inte så lätt att sätta sådana mål för projekt som
inte har mätbar karaktär. Men de flesta har gjort det.
Man har också försökt kvantifiera målen inom res-
pektive allmänna målområden i de tre kommunde-
larna (se kapitlet om ingripandemodeller).
Kvantifiering är ett sätt att reflektera över målen.
Det är ett sätt att ta målformuleringarna mer på
allvar. I praktiken har det också lett till vissa tyd-
liggöranden och konkretiseringar. Men kvantifie-
ringen har samtidigt skapat en del nytt krångel.
I vissa målformuleringar har man gått för långt
i kvantifieringen. Exempelvis arbetsmarknadsför-
valtningens projektbeskrivning för Fittjasatsningen
(Fittja: ett nationellt utvecklingsområde) har föl-
jande ”önskvärda resultat” för gruppen flyktingar:
”Senast efter två år skall (vuxna),
30% gå till arbete, 30% gå till utbildning,
20% gå till projektverksamhet (lokala utveck-
lingsprojekt),
15% delta i sommar – data – utbildning
under 1:a introduktionsåret,
60% delta i föreningsaktiviteter eller annat nät-
verk.”
Ingen samhällsvetare skulle komma på tanken att
kunna ha så strikt kontroll över sin målgrupp att
man skickar 30% till arbete, 30% till utbildning, 20%
till projektverksamhet osv. Inte ens en trädgårds-
mästare kan räkna så krasst på ”önskvärda resultat”
när han eller hon planterar sina träd. Men i de pro-
jekt vi här talar om kan vi konstatera att det äger
rum en ”objektifiering” av ett antal levande män-
niskor som ger sig fullkomligt till sin mästare, precis
som lera ger sig till en krukmakare. Vad händer i
ovanstående fall om projektet lyckas skicka 50% till
arbete men bara 10% till utbildning. Har då projek-
tet lyckats eller misslyckats?
Ytterligare ett exempel hämtar jag från dokumen-
tet ”Lokalt utvecklingsavtal” som godkänts av både
kommunledningen och regeringen:
”År 2001 skall 9 av 10 besökare uppleva bibliote-
ket som en lugn och studievänlig miljö.” (s. 7)
”2001-01-01 skall 20% fler barn och ungdomar
i årskurs 3–9 och gymnasiet delta i organiserade
fritidsaktiviteter minst en gång per vecka.” (s. 7)
”Minst 44% av ungdomar i kommunen mellan
11–19 år skall medverka i någon form av fören-
ingsdrivna aktiviteter.” (s. 8)
Inte ens med de bästa resurser och de mest gedigna
arbetsinsatser kan man garantera att nio av tio
Inte ens en trädgårdsmästare kan
räkna så krasst på ”önskvärda resultat”
när han eller hon planterar sina träd. Men
här kan vi konstatera att det äger rum
en ”objektifiering” av ett antal levande
människor som ger sig till sin mästare,
precis som lera ger sig till en krukmakare.
besökare kommer att uppleva (observera att upp-
levelse är en subjektiv företeelse) biblioteket som
en lugn och studievänlig miljö. Eller att precis den
första januari 2001 så och så många barn och ungdo-
mar, från vissa speciella årskurser, kommer att delta
i organiserade fritidsaktiviteter så och så ofta. Ännu
mer märklig är tanken att just 44% (inte 43% eller
45%) av ungdomarna mellan 11–19 år skulle med-
verka i någon form av föreningsdrivna aktiviteter.
Man kan fortsätta med flera exempel från avtalet
mellan staten och Botkyrka kommun men det hit-
tills sagda räcker för mitt syfte.
En del målformuleringar tycks ha kvantifierats
som ett rent självändamål. För att utrycka det med
andra ord har man försökt förverkliga de uppifrån
kommande kraven, utan att tänka på hur man i prak-
tiken ska kunna mäta vare sig nuläget eller det öns-
kade resultatet, och inte heller hur man ska kunna
uppnå resultatet genom projektet. Till exempel är ett
av de mätbara målen för kärnfrågan demokrati och
medborgarinflytande i Fittja att ”summan av fittja-
bor som deltar i enstaka möten eller liknande i den
pågående förändringsprocessen skall vara minst 25%
(1 525 fittjabor av invånarna över 6 år)”.
I Fittjasatsningens egna uppföljningsrapport (Nr
7) står om detta mål: ”När det gäller målet är det
svårt att mäta resultatet på grund av svårigheten
37