OM ARTERNAS UPPKOMST

antal af besynnerligheter våra kulturalster visa variationer och äfven
naturens alster ehuru i mindre grad, och huru stark benägenheten
hos dessa variationer är att gå i arf. Men den föränderlighet, som
vi nästan öfverallt bland våra kulturalster påträffa, är såsom Hooker
och Asa Gray riktigt anmärka, icke direkt menniskans verk; hon
kan hvarken framkalla nya variationer, ej heller förhindra deras uppkomst,
hon kan blott bibehålla dem som erbjudas henne och föröka
dem. Utan beräkning försätter hon de organiska varelserna under
förändrade lefnadsvilkor och variationerna begynna. Men likartade
omvexlingar i lefnadsförhållandena kunna äfven förekomma i
naturen och förekomma der äfven. Vi måste också ihågkomma, i
huru oändligt inveckladt förhållande alla lefvande varelser stå till
hvarandra, huru de lämpa sig efter hvarandra och efter de naturliga
lefnadsförhållandena och hvilken oändlig mängd bildningsförändringar
kunna gagna hvarje varelse under vexlande lifsvilkor. Om
man ser, huru många för menniskan nyttiga variationer otvifvelaktigt
förekomma, kan man då anse det för osannolikt, att under loppet
af tusentals generationer andra variationer förekomma, mer eller
mindre fördelaktiga för hvarje varelse i den stora och invecklade kampen
för tillvaron? Men om sådana förekomma, kunna vi då ännu tvifla,
att de individer (då flera individer födas, än som kunna fortlefva)
som hafva någon om ock ringa fördel öfver de andra hafva största
sannolikheten att öfverlefva de andra och fortplanta sin typ? Å andra
sidan kunna vi med visshet antaga, att en variation som är det
minsta skadlig är hemfallen till undergång. Detta bibehållande af
fördelaktiga och förkastande af ofördelaktiga variationer är hvad jag
kallar det naturliga urvalet. Förändringar, som äro hvarken nyttiga
eller skadliga lemnar det naturliga urvalet orörda, och de blifva
qvar såsom ett vacklande element, sådant vi måhända se det i de så
kallade polymorfa arterna eller blifva slutligen fixa, alltefter organismens
och lifsvilkorens beskaffenhet.
Man har missförstått uttrycket det naturliga urvalet eller funnit
det olämpligt. Några hafva till och med ansett, att det naturliga urvalet
leder till föränderlighet, då det likväl blott föranleder sådana
förändringars bestånd, som för organismen äro af nytta under dess