OM ARTERNAS UPPKOMST

utsträckning som helst föröka små modifikationer i instinkt som på
något sätt äro nyttiga. I några fall äro vana eller större och mindre
öfning härvid äfven verksamma. Jag påstår icke att de fakta som
detta kapitel innehåller på något sätt bestyrka min teori, men ingen
af dessa invändningar tillintetgöra den. Det faktum, att instinkter
icke alltid äro fullkomliga och kunna missledas, — att ingen instinkt
kan visas vara till uteslutande för andra djurs nytta, ehuru djuren
begagna sig af andras instinkter, — att grundsatsen i naturalhistorien
”natura non facit saltum” kan tillämpas på instinkter lika väl
som på kroppsbildning och enligt föregående framstälning kan förklaras
under det den på annat vis är fullkomligt oförklarlig — allt
detta sträfvar å andra sidan att bestyrka teorien om det naturliga
urvalet.
Denna teori bestyrkes också af några få andra fakta rörande instinkterna
till exempel af det vanliga förhållandet, att beslägtade
men skilda arter, som bebo skilda delar af jorden och lefva under
ansenligt olika förhållanden, ofta behålla nästan samma instinkter.
Enligt grundsatsen om ärftlighet kunna vi förstå, hvarföre trasten
i tropiska Sydamerika bekläder sitt bo med dy på samma sätt som
vår engelska trast; hvarföre hornfåglarna i Afrika och Ostindien hafva
samma egendomliga instinkt att inmura honorna i ett ihåligt träd
och lemna blott en liten öppning i muren, genom hvilken hannarna
mata dem jemte ungarna då de äro kläckta; hvarföre den nordamerikanska
kungsfågelhannen (Troglodytes) bygger ”tuppnästen”
att bo i liksom hannarna af vår europeiska art, en vana, som icke
förekommer hos någon annan art. Det må slutligen icke vara någon
logisk deduktion, men det motsvarar vida bättre mina föreställningar
att betrakta sådana instinkter, som gökens att utkasta sina fosterbröder,
myrornas att göra slafvar, ichneumonidernas att lägga sina
ägg i lefvande kålmaskar, icke såsom särskildt förlänade eller skapade
instinkter utan såsom följder af en allmän lag, som leder till alla organiska
varelsers framgång — förökning och variation ger segern åt
de starkaste och låter de svagare dö ut.