OM ARTERNAS UPPKOMST

ställningen finnes qvar, ehuru teleskopet med sina glas fattas. Det är
svårt att föreställa sig, att ögon ehuru onyttiga kunde vara till någon
skada för djur som lefva i mörkret, och derföre tillskrifver jag deras
förlust helt och hållet bristen på användning. Professor Silliman hade
fångat två hålråttor (Neotoma), en blind djurart, en half engelsk mil
innanför ingången till den underjordiska hålan, och således ej i dess
innersta del; deras ögon voro stora och glänsande och Silliman meddelar,
att sedan de under en månads tid småningom vänts vid starkt
ljus, fingo de en svag synförmåga och begynte blinka.
Det är svårt att föreställa sig mera identiska lefnadsvilkor än
djupa kalkstensgrottor i nästan samma klimat, så att, om man utgår
från den vanliga åsigten, att blinda djur hafva blifvit särskildt
skapade för Amerikas och Europas grottor, man äfven kunde vänta
en stor öfverensstämmelse i organisation och slägtskapsförhållanden.
Någon sådan likhet emellan de båda djurformerna förefinnes i det
hela alldeles icke, och Schiödte anmärker med afseende på insekterna
allena, att hela fenomenet bör betraktas såsom rent lokalt, och den
likhet, som finnes emellan några invånare i Mammuthålan i Kentucky
och i Kärnthenhålorna, är blott helt enkelt följd af den analogi,
som öfverhufvud finnes emellan Europas och Nordamerikas fauna.
Enligt min tanke måste man antaga, att amerikanska djur, som hade
vanlig synförmåga, i en följd af generationer småningom från den yttre
verlden trängt allt djupare och djupare in i de aflägsnaste vinklar
i Kentuckyhålorna på samma sätt som europeiska djur i Kärnthenhålorna.
Vi hafva några bevis för en sådan gradvis förändring af
lefnadsvanorna; Schiödte anmärker: ”Vi betrakta derföre dessa underjordiska
faunor såsom små ned i jorden trängande förgreningar
af den närmaste omgifningens geografiskt begränsade faunor, hvilka
i samma mån de tränga djupare ned i mörkret lämpa sig efter
de omgifvande förhållandena; djur som föga afvika från den vanliga
formen bilda öfvergången från ljus till mörker; derpå följa de djur
som äro bildade för skymning och slutligen de som äro bestämda för
totalt mörker, hvilkas skapnad är helt egendomlig.” Dessa Schiödtes
anmärkningar hänföras icke blott till en enda, utan på helt skilda
arter. Då ett djur efter otaliga generationer nått de djupaste vinklar-