OM ARTERNAS UPPKOMST

af näringsvätska till de yttre blommorna: vi veta åtminstone, att af
oregelbundna blommor de som stå närmast axeln oftast visa benägenhet
att blifva regelbundna. Såsom ett exempel härpå och tillika
såsom ett slående fall af vexelverkan, vill jag tillägga att jag nyligen
i några trädgårdspelargonier observerat, att centralblomman i
knippet ofta förlorar de mörka fläckarna på de öfre kronbladen, och
att om detta händer det vidhängande honingsgömmet försvinner;
om färgen är borta blott från det ena af de två öfre kronbladen, är
honingsgömmet blott mycket förkortadt.
Med afseende på olikheterna i blomkronan af de yttre och centrala
blommorna af ett blomhufvud eller en blomflock, vill jag nämna,
att jag alls icke anser Sprengels åsigt vara så sökt, som den först
synes, att kantblommorna tjena till att ditlocka insekter, hvilkas
verksamhet är särdeles vigtig för befruktningen af dessa två familjers
växter: och om det är af nytta, kommer väl äfven det naturliga
urvalet med i spelet. Deremot synes det knappt möjligt att skilnaden
emellan både den inre och yttre skapnaden af fröen som icke alltid
är förenad med olikheter i blommorna, kan vara af någon fördel för
växten; dock äro dessa olikheter hos Umbelliferæ af så synbar vigt,
att den äldre de Candolle grundade sina stora indelningar af denna
familj på sådana olikheter. Vi se sålunda att modifikationer, som af
systematikern betraktas såsom af högt värde, kunna helt och hållet
bero på okända lagar för utvecklingens vexelverkan och ej erbjuda
arterna, så vidt vi kunna se, den ringaste fördel.
Vi kunna ofta oriktigt tillskrifva utvecklingens vexelverkan bildningar,
som äro gemensamma för hela artgrupper och hvilka i sjelfva
verket blott bero på ärftlighet; ty en gammal stamfader kan genom
naturligt urval hafva förvärfvat någon egendomlighet i kroppsbildning
och efter tusen generationer någon annan, helt och hållet oberoende
förändring och dessa två förändringar, som sedan gått i arf till en hel
grupp af ättlingar med skilda lefnadsvanor, kunna helt naturligt anses
stå i något nödvändigt samband med hvarandra. Så tviflar jag icke
heller derpå, att vissa skenbara vexelverkningar, som möta genom
hela ordningar, blott och bart bero på det sätt, hvarpå det naturliga
urvalet kan verka. Alphonse de Candolle har till exempel anmärkt,