OM ARTERNAS UPPKOMST

Många exempel kunde gifvas på morfologiska karakterer som visa
en höggradig föränderlighet hos växter af samma art, hvilka växa
nära tillsammans, eller till och med på samma växtindivid, och några
af dessa karakterer betraktas såsom systematiskt ovigtiga. Jag
vill blott anföra några få fall, som jag först påträffade. Jag behöfver
icke framhålla några exempel af blommor på samma stånd med
dels fyrtaliga, dels femtaliga blomdelar; jag vill nämna, att enligt
de Candolle blommorna af Papaver bracteatum hafva två foderblad
och fyra kronblad (hvilket är vanliga förhållandet hos vallmo) eller
tre foderblad och sex kronblad. Kronbladens läge i knoppen är i de
flesta grupper en konstant morfologisk karakter, men professor Asa
Gray försäkrar, att hos några arter af Mimulus kronbladens läge lika
ofta öfverensstämmer med förhållandet hos Rhinantideæ som Antirrhineæ,
till hvilken grupp slägtet hör. August S:t Hilaire anför följande
fall: slägtet Xanthoxylon hör till en afdelning af Rutaceæ med
enkelt fruktämne, men hos några arter finnas blommor på samma
växt, till och med i samma vippa, med ett eller två fruktämnen. Hos
Helianthemum har frökapseln beskrifvits såsom en- eller trerummig,
och hos H. mutabile ”une lame plus ou moins large s’étend entre le
pericarpe et le placenta”. Slutligen fann S:t Hilaire af Gomphia oleæformis
emot sydligaste delen af dess utbredningsområde två former,
hvilka han först utan betänkande antog för skilda arter, men sedan
såg växa på samma buske, och han tillägger: ”Voilà donc dans un
même individu des loges et un style qui se rattachent tantôt à un
axe verticale et tantôt à un gynobase.”
Kan man säga om dessa växter, att de hafva blifvit påträffade under
fortgåendet till en högre grad af utveckling? Tvärtom skulle jag
från dessa karakterers rikliga variation sluta till, att de äro af ringa
vigt för växten sjelf, huru stor betydelse de än må hafva för oss i våra
klassifikationer. Ehuru vi äro fullkomligt okunniga om den verkande
orsaken till hvarje modifikation, synes det likväl sannolikt af hvad
vi känna om förhållandet emellan föränderligheten och förändring i
lefnadsvilkoren, att under vissa förhållanden den ena bildningen haft
öfvermagten öfver den andra och på detta sätt blifvit fullkomligt eller
nästan konstant. Då sådana skiljaktigheter äro af ingen betydelse för