OM ARTERNAS UPPKOMST

likhet i stammarnas utvidgning hos dessa tre växter icke vera causa,
gemensamt ursprung och en deraf följande benägenhet att variera på
samma sätt, utan tre särskilda ehuru nära beslägtade skapelseakter.
Många liknande fall af analog variation hafva observerats af Naudin
i den stora gurkfamiljen och af andra författare hos våra sädesarter.
Likartade fall ibland insekter i deras naturtillstånd hafva nyligen
med mycken skicklighet behandlats af mr Walsh, som har hänfört
dem under sin lag om likartad föränderlighet.
Hos dufvor påträffa vi ännu ett annat fall, nämligen ett tillfälligt
uppträdande hos alla raser af skifferblå fåglar med två svarta
band å vingarna, hvit gump, ett band i kanten af stjerten och de
yttersta stjertfjädrarna vid basen försedda med hvit kant. Då alla
dessa kännetecken äro karakteristiska för stamfadern, klippdufvan,
tror jag ingen vill betvifla, att detta är ett fall af återgång till stamfaderns
karakter och icke af en ny analog variation hos alla raserna.
I min tanke kunna vi sätta full lit till denna slutsats, emedan såsom
vi hafva sett dessa färgkarakterer gerna uppträda hos bastarderna
af två skilda och olika färgade raser; och i detta fall finnes ingenting
i de yttre lifsvilkoren, som kan förorsaka den skifferblå färgens
återuppträdande med de öfriga färgteckningarna, annat än kroaseringsaktens
inflytande på lagarna för ärftligheten.
Otvifvelaktigt är det mycket öfverraskande, att finna karakterer
uppträda, som varit förlorade under många, sannolikt hundratals
generationer. Men då en ras blifvit kroaserad blott en gång med en
annan ras, visar afkomman tillfälligtvis en benägenhet att återgå
till den främmande rasens karakter under många generationer —
enligt några tolf eller till och med tjugu generationer. Efter tolf generationer
är, enligt det vanliga uttryckssättet, proportionen af den
främmande stamfaderns blod 1 till 2048 och dock antages, såsom
vi se, denna lilla qvantitet främmande blod qvarhålla en benägenhet
till återgång. Hos en ras, som icke blifvit kroaserad, men hos
hvilken båda föräldrarna hafva förlorat några karakterer som stamfadern
egde, kan benägenheten att antaga den förlorade karakteren,
vare sig den är stark eller svag, enligt hvad vi förut anfört bibehålla
sig under nästan huru stort antal generationer som helst. Om