OM ARTERNAS UPPKOMST

solfjädern med punkterade divergerande linier af olika längd, som
utgå från A föreställer dess varierande afkomlingar. Vi antaga vidare
att variationerna äro utomordentligt små, men af mångfaldig
beskaffenhet, att de icke uppträda samtidigt, utan ofta skilda af långa
mellantider och slutligen af olika varaktighet. Blott de variationer,
som i ett visst hänseende äro nyttiga, bibehållas och användas till
naturligt urval. Och här
framträder betydelsen af den grundsatsen, att en fördel är att
härleda från karakterens divergens; ty denna skall leda dertill, att
de mest skilda eller divergerande variationer (representerade af våra
punkterade linier) bibehållas och ökas genom det naturliga urvalet.
Då i vårt schema en af de punkterade linierna når en af de horisontala
och der betecknas med en liten numererad bokstaf, så antages att
variationen blifvit ökad till ett sådant omfång, att deraf bildats en
distinct varietet, värd att upptagas i ett system.
Mellanrummen mellan två horisontala linier i figuren kunna motsvara
1000 generationer hvardera (bättre vore måhända tiotusen). Efter
tusen generationer har arten A alstrat två väl utpräglade varieteter
a 1 och m 1 . Dessa två varieteter lefva fortfarande under samma yttre
omständigheter som gjorde deras stamfäder föränderliga och benägenheten
för föränderlighet är hos dem ärftlig; de skola följaktligen
allt framgent vara benägna att variera och göra det också i allmänhet
på ungefär samma sätt som deras stamfäder. Då dessa två varieteter
vidare äro blott obetydligt modifierade former, hafva de äfven en viss
böjelse att ärfva de fördelar, som gjorde deras föräldrar talrikare än
de flesta andra invånare i samma trakt; de få äfven del af de mera
allmänna fördelar, som gjorde det slägte hvartill stamfäderna hörde
till ett i sitt eget land stort slägte. Alla dessa omständigheter äro,
som vi veta, gynsamma för alstrandet af nya varieteter.
Om således dessa två varieteter äfven äro föränderliga, så skola
i allmänhet de mest divergerande af deras variationer ega bestånd
under de nästföljande tusen generationerna, och efter denna tids
förlopp har varieteten a 1 i schemat gifvit upphof till varieteten a 2 ,
hvilken enligt grundsatsen om divergensen bör visa större afvikelser
från A än varieteten a 1 gjorde. Vi antaga vidare att varieteten m 1