OM ARTERNAS UPPKOMST

skarpt begränsa dess geografiska utbredning.
Om min åsigt är riktig, att beslägtade eller representerande arter,
då de bebo en sammanhängande yta, äro så fördelade, att hvardera
har ett vidsträckt utbredningsområde med ett jemförelsevis smalt
neutralt område emellan dem, i hvilket de hastigt blifva allt mer och
mer sällsynta, så bör samma regel kunna tillämpas på varieteter,
då dessa icke väsentligt skilja sig från arter; och om vi tänka oss
en föränderlig art beboende en mycket vidsträckt yta, så böra vi
äfven antaga tvänne varieteter, passande för två stora områden, och
en tredje för en liten mellanliggande zon. Denna mellanvarietet bör
följaktligen finnas i mindre antal, då den bebor ett trängre och mindre
område; och så vidt jag har kunnat finna, gäller denna regel för
varieteter i naturtillståndet. Jag har påträffat slående exempel på
denna regel hos varieteter, hvilka utgjort mellanformer emellan andra
utpräglade varieteter af Balanus-arter. Och enligt meddelanden
af mr Watson, doktor Asa Gray och mr Wollaston tyckas varieteter
som bilda mellanformer emellan två andra former vara numeriskt
sällsyntare än de former, hvilka de förena. Om vi nu kunna för riktiga
antaga dessa fakta och bevis och deraf draga den slutsatsen, att
varieteter som sammanbinda tvänne andra i allmänhet hafva funnits
i ringare antal än de former, som de förena, så kunna vi i min tanke
förklara, hvarföre mellanformer icke kunna ega bestånd under längre
perioder, hvarföre såsom en allmän regel de skulle utrotas och
försvinna förr än de former, hvilka de ursprungligen förenade.
Ty en form som finnes i ringa antal löper, såsom vi hafva sett,
större fara att utrotas än en form som finnes i större mängd, och
i detta särskilda fall torde mellanformen vara särdeles utsatt för
fiendtliga infall af de närbeslägtade formerna å båda sidor. Men
en mycket vigtigare betraktelse är såsom jag tror, att under den
föregående modifikationsprocessen, genom hvilken tvänne varieteter
antagas förvandlas till två skilda arter, de två som finnas i större
antal och bebo ett större område hafva en stor fördel öfver mellanformen,
som i ringa antal bebor ett trångt mellanliggande område.
Ty former som finnas i mängd hafva alltid en större sannolikhet
att under en gifven period lemna fördelaktiga variationer för det