OM ARTERNAS UPPKOMST

it en gemensam karakter hos alla låga eller obetydligt modifierade
former; den okända stamfadern för vertebraterna egde otvifvelaktigt
många ryggkotor; den okända stamfadern till leddjuren många
segment, och det okända ursprunget för blommande växter många
blad anordnade i en eller flera spiraler. Vi hafva förut sett att många
gånger upprepade delar äro i hög grad benägna för att variera i
antal och skapnad. Då sådana delar redan finnas och äro i hög grad
föränderliga, skola de följaktligen lemna material för de mest olika
ändamål, och de böra i allmänhet genom arf behålla tydliga spår af
sin ursprungliga likhet.
I den stora klassen af blötdjur, ehuru det utan svårighet kan bevisas
att delarna i skilda arter äro homologa, kunna blott få homologa
serier angifvas; det vill säga, att vi äro sällan i stånd att afgöra
om en del är homolog med en annan del hos samma individ. Och
detta kunna vi förstå, ty hos blötdjuren, äfven de lägsta medlemmar
af klassen, finna vi icke på långt när så mycken obestämd upprepning
af något organ, såsom vi finna i de andra stora klasserna af djuroch
växtriket.
Naturforskare tala ofta om skallen såsom bildad af förändrade kotor,
kräftans käkar såsom förvandlade ben, ståndarna och pistillerna
såsom metamorfoserade blad, men det vore i de flesta fall riktigare,
att såsom Huxley angifvit tala om både skalle och kotor, både käkar
och ben och så vidare såsom metamorfoserade icke från hvarandra
såsom de nu äro, utan från något gemensamt och enklare ursprung.
De flesta naturhistoriker begagna likväl ett sådant talesätt blott i figurlig
betydelse; de mena dermed alldeles icke, att under en lång tid
ursprungliga organer af något slag — vertebrer i ena fallet och ben
i det andra — verkligen blifvit förvandlade till hufvudskålar eller
käkar; naturforskarna kunna dock icke undgå att använda sådana
talesätt, som hafva denna betydelse; så nära tyckes det motsvara
det verkliga förhållandet. Enligt de här framstälda åsigterna kunna
sådana talesätt begagnas efter orden, och det underbara faktum
förklaras, att en krabbas käkar till exempel behålla många karakterer,
som de sannolikt skulle bevarat genom arf, om de verkligen
blifvit förvandlade från verkliga ehuru ytterst enkla ben.