OM ARTERNAS UPPKOMST

vissa klasser till detta mål, och Milne Edvards har nyligen i en nätt
afhandling framhållit den stora vigten af att fasthålla typerna, om
vi också icke kunna skilja och begränsa de grupper till hvilka sådana
typer höra.
Vi hafva slutligen sett att det naturliga urvalet, som härrör af
kampen för tillvaron och som nästan oundvikligen leder till tillintetgörelse
och karaktersdivergens hos afkomlingarna af en dominerande
stamart, förklarar detta stora och allmänna drag i alla organiska
varelsers slägtskapsförhållanden, nämligen deras subordination i grupp
under grupp. Vi begagna härstamningselementet vid klassificering af
individer af båda könen och alla åldrar under en art, ehuru de hafva
blott få karakterer gemensamma; vi begagna härstamning vid
klassificering af erkända varieteter, huru olika de än må vara sina
stamformer; och jag tror att härstamning är det dolda föreningsbandet,
som naturforskarna sökt under benämningen naturligt system.
Enligt denna föreställning, att det naturliga systemet så vidt
det är fullständigt är genealogiskt till anordning med graderna af
olikhet uttryckta genom termerna slägte, familj, ordning m. m. kunna
vi förstå de regler vi måste följa vid klassifikationen. Vi kunna
inse hvarföre vi värdera vissa likheter vida mer än andra; hvarföre
vi begagna rudimentära och gagnlösa organer eller andra af obetydlig
fysiologisk betydelse; hvarföre vi vid sökandet efter förvandtskap
emellan grupper helt sannolikt förkasta analoga eller adaptiva karakterer,
och dock begagna desamma inom gränserna för hvarje grupp.
Vi kunna klart inse orsaken till att alla lefvande och utdöda former
kunna grupperas tillsammans inom några få stora klasser; och huru
alla medlemmar af hvarje klass äro sammanbundna genom de mest
invecklade och radierande slägtskapslinier. Vi skola sannolikt aldrig
upplösa den outredliga väfnaden af förvandtskaper emellan medlemmarna
af någon klass; men då vi hafva ett bestämdt mål i sigte, och
icke söka någon okänd skapelseplan, kunna vi hoppas att göra säkra
ehuru långsamma framsteg.
Professor Häckel har i sin ”Generelle Morphologie” och i flera andra
arbeten nyligen användt sina vidsträckta kunskaper och sin stora
förmåga på att uppställa hvad han kallar en fylogeni, eller alla organ-