OM ARTERNAS UPPKOMST

ien (Apis mellifica) lätt suga nektarn ur den sednare, ej ur den
röda, som derföre uppsökes blott af humlor; hela fält af rödklöfver
erbjuda derföre förgäfves bien ett öfverflöd af dyrbar nektar. Att bien
tycka mycket om denna nektar är säkert, ty jag har flera gånger
ehuru blott om hösten sett många af dessa bin suga nektarn genom
hål som humlorna hade bitit vid basen af blomkronan. För bien vore
det derföre en stor fördel att hafva en något längre eller på annat sätt
formad snabel. Å andra sidan har jag såsom ofvan är nämdt genom
försök funnit, att rödklöfverns fruktbarhet till största delen beror
på de honingsökande bien, hvilka under denna sysselsättning rubba
blommans delar ur sitt läge och på detta sätt öfverföra frömjölet
på pistillens märke. Olikheten i längden af de båda klöfverarternas
blomkrona måste vara obetydlig, ty man har försäkrat mig, att om
rödklöfvern slås, blifva blommorna af de nya skotten något mindre
och besökas talrikt af bin. Jag vet icke om denna uppgift är riktig,
ej heller om ett annat meddelande är tillförlitligt, att de liguriska
bien, som i allmänhet blott anses för en varietet af de vanliga bien
och rikligen kroaseras med dem, att de hafva förmågan att komma
åt den vanliga rödklöfverns nektar och uppsuga den. I en trakt, der
denna klöfverart rikligen förekommer kan det derföre för honingbien
vara af stor nytta att hafva en något längre eller något olika formad
snabel. Men å andra sidan, då denna klöfvers fruktbarhet absolut
beror på att någon biart rubbar kronbladen ur sitt läge, så skulle,
om humlorna på en trakt blefvo sällsynta, en kortare eller djupare
delad blomkrona vara för rödklöfvern af största nytta, så att honingbien
skulle kunna besöka dess blommor. På detta sätt kan jag förstå
huru en blomma och ett bi småningom, vare sig samtidigt eller den
ena efter den andra, kunna modifieras och lämpas efter hvarandra
på det fullkomligaste sätt genom de individers bestånd, som å ömse
sidor förete obetydliga bildningsafvikelser, gynsamma för begge.
Jag vet väl, att den genom föregående tänkta exempel förklarade
satsen om det naturliga urvalet är utsatt för samma inkast som
Ch. Lyell’s storartade åsigter i ”the modern changes of the earth,
as illustrative of Geology”; emellertid höra vi numera sällan de ännu
verksamma orsakerna kallas obetydliga och ringa, då de tillämpas på