OM ARTERNAS UPPKOMST

aser visade honom några ärftliga underraser, hvilka han kunde kalla
arter.
Huru stora än olikheterna må vara emellan de olika dufraserna,
är jag dock öfvertygad om riktigheten af den bland naturforskarna
allmänna meningen, att de alla härstamma från klippdufvan (Columba
livia), om man under detta namn inbegriper åtskilliga geografiska
raser eller underarter, hvilka blott i underordnade kännetecken afvika
från hvarandra. Då några af de skäl, som hafva bestämt mig för
denna åsigt, också äro användbara för andra fall, så vill jag här i
korthet angifva dem. Om dessa olika raser icke voro varieteter och
icke hade sitt ursprung från klippdufvan, så måste de härstamma
från 7—8 stamarter; ty det vore omöjligt att erhålla alla våra tama
raser genom kroasering af ett mindre antal arter. Huru ville man till
exempel få kroppdufvan genom parning af två arter, af hvilka icke
åtminstone den ena egde den ofantliga kräfvan. De antagna vilda
stamarterna måste vidare hafva varit klippdufvor, d. v. s. sådana
som icke lägga ägg i träd, eller icke ens gerna slå sig ned i träd. Men
utom Columba livia och dess geografiska underarter känner man
blott 2 eller 3 arter klippdufvor, men dessa ega icke ett enda af våra
tama dufvors kännetecken. Derföre måste de antagna urstammarna
i de trakter der de först tämdes ännu finnas lefvande, men okända
af ornitologerna, hvilket synes mycket osannolikt på grund af deras
storlek, lefnadssätt och märkvärdiga egenskaper; eller måste de hafva
dött ut i vilda tillståndet. Men fåglar som bygga bo på klippor och
som flyga väl, äro ej lätta att utrota, och våra vanliga klippdufvor,
hvilkas lefnadssätt är lika med våra tama dufvors, hafva ännu icke
kunnat utrotas ens på någon af de smärre britiska öarna eller på
medelhafskusterna. Det antagna utrotandet af så många arter, som
ha lika lefnadssätt med klippdufvan, synes mig derföre vara ett öfveriladt
antagande. Dessutom äro alla de ofvannämda, så olika raserna
utplanterade i alla verldsdelar och derföre måste väl några af dem
hafva kommit till sin hembygd, och dock är icke en af dem förvildad,
ehuru fältdufvan, det är klippdufvan i dess föga förändrade form, i
några trakter åter blifvit vild. Då nu alla nyare försök visa, att det
möter stora svårigheter att bringa ett vildt djur till fortplantning i