OM ARTERNAS UPPKOMST

la emellan bastarder och mestiser ibland växter. Graderna och arten
af likhet med de respektive föräldrarna hos mestiser och bastarder,
särskildt hos bastarder af nära beslägtade arter, följa enligt Gärtner
samma lagar. Om två arter kroaseras, har den ena stundom så stor
öfvervigt, att bastarden blir mest lik honom, och så tror jag förhållandet
äfven är med växtvarieteter. Bland djuren har den ena varieteten
helt säkert denna öfvervigt öfver en annan varietet. Hybrida
växter som uppkommit genom ömsesidig kroasering likna hvarandra
i allmänhet betydligt och så är äfven förhållandet med mestiser af en
ömsesidig kroasering. Både bastarder och mestiser kunna återföras
till endera af de rena stamformerna genom upprepade kroaseringar
i följande generationer med någon af dem.
Alla dessa anmärkningar äro tydligen användbara på djur, men
ämnet är här mycket inveckladt till en del i följd af tillvaron af
sekundära sexualkarakterer, men i synnerhet i följd af den vanligen
hos ett kön öfvervägande förmågan att på afkomman inprägla sin
bild, både vid kroasering emellan arter och varieteter. Jag tror till
exempel, att de författare hafva rätt som påstå, att åsnan har en
sådan öfvervigt öfver hästen, så att både mulan och mulåsnan mera
likna åsnan än hästen, men att denna öfvervigt är starkare hos åsnehannen
än honan, så att mulan som uppkommer af en åsnehanne och
sto, mera liknar åsnan än mulåsnan, som uppkommer af åsnehona
och hingst.
Mycken vigt hafva några författare lagt på det faktum, att det
blott är mestiserna, som i karakter icke stå midt emellan sina föräldrar
utan mera likna en af dem, men detta händer stundom äfven
bastarderna, ehuru, jag medgifver det, vida mindre ofta än mestiserna.
Om man betraktar de fall som jag har samlat af genom kroasering
bildade djur, hvilka visade största likhet med en af föräldrarna, synes
likheten hufvudsakligen inskränkt till karakterer, som till sin beskaffenhet
äro nästan monströsa och hafva uppstått plötsligt — såsom
albinism, melanism, brist på svans eller horn, eller öfverloppstår,
— och icke hafva något sammanhang med karakterer som blifvit
småningom förvärfvade genom urval. Plötsliga återgångar till den
fulländade karakter som endera af föräldrarna egde böra följaktli-