OM ARTERNAS UPPKOMST

torn, som bebo olika djup ända till 50 famnar från flodens högsta
höjd, det fullständiga bibehållandet af exemplar i de äldsta tertiära
lager, lättheten att igenkänna äfven stycken af en valvel, alla dessa
omständigheter ledde mig till den slutsatsen, att om sessila cirripeder
funnits under den sekundära perioden, de helt säkert skulle bibehållits
och upptäckts, och då icke en enda art blifvit upptäckt i lager af
denna period, antog jag att denna stora grupp plötsligen uppträdt
vid början af de tertiära formationerna. Detta var en stor förlägenhet
för mig, då det såsom jag trodde var ett exempel till på stora
artgruppers plötsliga uppträdande. Men mitt arbete hade knappt
blifvit utgifvet förrän en utmärkt palæontolog, Bosquet, sände mig
en ritning af ett fullständigt exemplar af en omisskännelig sessil cirriped,
som han sjelf funnit i kritan i Belgien. Och för att göra fallet
så slående som möjligt var den sessila cirripeden en Chthalamus, ett
mycket allmänt, stort och vidt utbredt slägte, af hvilket icke ett enda
exemplar funnits hittills ens i tertiära lager. Deraf veta vi bestämdt,
att sessila cirripeder existerade under den sekundära perioden, och
dessa cirripeder kunna hafva varit stamfäder till våra många tertiära
och lefvande arter.
Det af palæontologerna oftast åberopade exempel på en hel artgrupps
plötsliga uppträdande är de s. k. benfiskarna (Teleostei),
som förekomma långt ned i kritaperioden. Denna grupp innefattar
det stora flertalet nu existerande arter. Professor Pictet har nyligen
förflyttat deras förekomst ännu ett steg längre tillbaka, och några
palæontologer tro, att vissa af de ännu äldre fiskarna, hvilkas
slägtskapsförhållanden äro ofullständigt kända, äro verkliga benfiskar.
Om vi antaga, att hela denna grupp uppträdde, såsom Agassiz
påstår, vid början af kritaformationen, vore detta förhållande
visserligen högst märkvärdigt; men jag kan ej finna, att det vore
ett oöfvervinneligt inkast emot dessa åsigter, med mindre det kunde
bevisas, att arterna af denna grupp likaledes uppträdde hastigt och
samtidigt öfver hela jorden på samma period. Det är nästan öfverflödigt
att anmärka, att knappt en enda fossil fisk är känd från trakten
söder om eqvatorn, och om vi genomgå Pictets palæontologi,
skola vi finna, att blott få arter äro kända från flera formationer i Eu-