OM ARTERNAS UPPKOMST

Ändamålsenlighet. Skönhet.
Föregående anmärkningar föranleda mig att säga några ord om den
protest, som några naturforskare nyligen inlagt emot ändamålsenlighetsläran,
att hvarje bildning i alla enskildheter är af nytta för sin
egare. De tro att många bildningar hafva blifvit skapade blott för
skönhetens skull i menniskors ögon, eller såsom redan nämts blott
för omvexlings skull. Om sådana läror äro sanna, skulle de gifva
dödsstöten åt min teori. Jag medgifver dock fullkomligt, att många
bildningar nu äro af ingen direkt nytta för deras egare, och kanske
aldrig hafva varit af någon fördel för deras stamfäder. Otvifvelaktigt
hafva, såsom nyligen anmärkts, den bestämda verkan af förändrade
vilkor, vexelverkande variation och regress, alla lemnat sina bidrag
till resultatet. Men det vigtigaste är, att hvarje lefvande djur har
fått största delen af sin organisation i arf, och att följaktligen, ehuru
hvar och en helt säkert är väl lämpad för sin plats i naturen, hafva
många bildningar intet direkt samband med förhandenvarande
lefnadsvanor. Så kunna vi näppeligen tro att höglandsgåsens eller
fregattfågelns simhud är af någon nytta för dessa fåglar; vi kunna
icke heller tro, att de motsvarande benen i apans arm, hästens
framfot, flädermusens vinge och skälens främre extremiteter äro af
någon särskild nytta för dessa djur. Vi kunna utan fara tillskrifva
ärftligheten dessa bildningar. Men landgåsens och fregattfågelns
stamfader hade säkerligen lika mycken nytta af sin simhud, som nu
de flesta lefvande vattenfåglar. Så kunna vi tro, att skälens stamfader
icke egde en fot skapad för simning, utan en fot med fem tår
lämplig till gång och såsom griporgan, och vi kunna vidare våga tro,
att benen i apans, hästens och flädermusens extremiteter hafva gått
i arf från någon gammal stamfader, som hade mera nytta deraf än
dessa djur med deras vidt skilda lefnadsvanor, och att de hafva följaktligen
modifierats genom naturligt urval. Om vi fästa vederbörligt
afseende på den bestämda verkan af förändrade vilkor, korrelation,
regress etc, kunna vi draga den slutsatsen, att hvarje enskildhet i
hvarje lefvande varelses skapnad är antingen nu eller har fordom
varit af nytta, — direkt eller indirekt genom de invecklade lagarna