OM ARTERNAS UPPKOMST

modifieras på liknande sätt.
Man har framhållit, att då ingen af Egyptens kända växt- eller
djurarter under de senaste tretusen åren förändrat sig, icke heller
i andra verdsdelar några sådana förändringar hafva försiggått. De
många djurarter, som sedan istidens begynnelse förblifvit oförändrade
erbjuda en vida vigtigare invändning, ty de hafva varit utsatta
för stora vexlingar i klimatet och de hafva nödgats att vandra
öfver stora jordsträckor, under det i Egypten lefnadsvilkoren under
de sista tretusen åren varit fullkomligt desamma. Detta från istiden
lånade faktum kan väl framhållas emot dem som tro på tillvaron af
en hos organismerna medfödd lag om nödvändig utveckling, men är
kraftlöst emot läran om det naturliga urvalet, som blott antager, att
inom en art afvikelser tillfälligtvis uppstå, och att dessa bevaras, om
de äro fördelaktiga. Detta skall emellertid inträda blott efter långa
tidrymder och efter förändringar i ett lands förhållanden.
Man har vidare framkastat denna fråga: då det naturliga urvalet
är så verksamt, hvarpå beror det då, att icke det eller det organet
i våra tider förändras och förbättras? hvarföre har icke honingbiets
snabel blifvit så mycket förlängd, att biet kan suga nektar äfven
i botten på rödklöfverns blommor? hvarföre har icke strutsen fått
förmåga att flyga? Men antag att dessa organer hafva varierat i denna
riktning, antag att trots kroasering och benägenhet till återgång
tiden räckt till för det naturliga urvalets långsamma verksamhet,
hvem vågar då påstå sig känna någon organisk varelses naturhistoria
tillräckligt för att angifva hvilken särskild förändring skulle
lända honom till nytta? Kunna vi till exempel med säkerhet säga,
att en lång snabel icke skulle vara hinderlig för biet vid honingens
utsugande ur så många andra blommor? Kunna vi påstå, att icke
en längre snabel på grund af utvecklingens vexelverkan äfven skulle
fordra en förstoring af andra mundelar, som skulle vara hinderliga
vid deras fina cellbygnader? Hvad strutsen beträffar, så inses lätt,
att denna öknens fågel skulle behöfva en utomordentlig tillökning
i sin dagliga ranson för att kunna framforsla sin stora och tunga
kropp genom luften. Så föga öfverlagda invändningar äro dock
knappt värda att vederläggas. Den utmärkta palæontologen Bronn